Död åt proggen  leve Pugh!

Pugh (rock)

Ni vet hur dom sa i en poptidning en gång: Historien är inte konstant, historien måste ständigt skrivas om. I enlighet med den begåvade teorin ber jag härmed att å det mest helhjärtade få ansluta mig till den linje Martin Theander visar sig företräda i en recension av just den här boxen i senaste numret av Sonic. Det är dags att skjuta den glorifierade svenska proggen i sank och ära den sjuttiotalsikon som äras bör.

Genom de perspektiv som öppnas genom denna ambitiöst monterade låda ser man ju så tydligt att det var Pugh som formulerade de där åren åt oss. Det var han – inte Mikael Wiehe, inte Leif Nylén, inte nån annan otvättad jävla maoist i murarskjorta och malätet helskägg – som hade språket, känslan, svänget, idéerna och insikterna om samtiden.

Egentligen behöver man bara läsa det självporträtt mannen tecknar i boxens ”booklet” för att haja att den nu 55-årige Pugh var, och är, i besittning av unika kvaliteter. Redan där svänger det liksom hårdare och fräckare än på alla Wiehe-plattor tillsammans. Musikaliskt bekräftar dessa fyra cd bilden av de inledande åren, mellan 1968 och 1975, som ett fantastiskt kreativt klimax i Rogefeldts karriär.

Har du inte hört de sånger han spelade in under den tiden kommer denna kulturgärning till box att bli din heliga graal i år.

Senare blev dalarna djupare och topparna lägre – men till och med på cd nummer 4, den som täcker in perioden mellan 1978 och nuet, har exekutive producenten Eggis Johansson genom rätt sorts belysning av arkiven lyckats göra intressant.

Själv är jag allra mest imponerad av språket, det Pugh fulländade på albumet ”Bolla och rulla” 1975. Där gör han med svenskan vad en sån som Lou Reed gjort med engelskan. Orden och fraserna betyder inte alltid så mycket. Men de låter fullständigt makalösa. Så: Död åt proggen. Leve Pugh!

Per Bjurman