Ett fint och generöst farväl från Eldkvarn
Uppdaterad 2023-11-28 | Publicerad 2023-07-26
KONSERT Eldkvarn kommer hem till stan där allting började för att inleda sitt tvådagarsfarväl till publiken.
Och när Plura sjunger om Norrköping, i Norrköping, och vi vet att det är för sista gången händer onekligen något speciellt med stämningen.
Det blir en både generös och känslosam final för ett av landets allra bästa band.
Eldkvarn
Plats: Götaparken, Norrköping. Publik: 5 000 (utsålt). Längd: 133 minuter. Bäst: ”27”, ”Alice” och ”I skydd av mörkret”. Sämst: Showen tappar en del skärpa i slutet.
NORRKÖPING. Det var ändå fint att det blev så här. Ett riktigt avsked hemma i Norrköping med stans bästa band genom tiderna. Gamla och nya vänner och tillresta fans på plats en fin sommarkväll i en lummig park invid gatorna där allt började för längesen.
Ett svenskt nationalmonument som Eldkvarn kunde ju inte bara få tyna bort lite diffust efter ett gig i Västerås för åtta år sedan.
Eldkvarn har också bestämt sig för att göra det här till väldigt mycket en homecoming-kväll. De första låtarna känns som en riktig ”Peking-öppning”, fyra av deras starkaste låtar som helt eller till stor del utspelar sig i Norrköping.
Bara att öppna med Plura Jonssons långa, och på alla vis tunga talking blues ”27” är lika djärvt som mäktigt.
Responsen uteblir förstås inte. Allsången dånar mellan generationerna i hela de långa texterna till hiten ”Fulla för kärlekens skull” och eposet ”Alice”.
Och trots att det här bandet inte har gjort en riktig spelning ihop sedan 2015, trots att det huvuddelen av konserten bara är gitarristen Carla Jonsson och percussionmannen Adrian Modiggård som står upp, låter det både tajt och laddat.
Så saknas det ju heller inte rutin, för att uttrycka det milt.
Och det är ett av landets allra bästa band någonsin som står på scen. Att jag alls behöver skriva det en gång till beror på att Eldkvarn över 50 är efter starten som Piska Mig Hårt märkligt nog fortfarande känns lite underskattade.
Det blir kanske så med ett band som för många alltid har funnits. Man har tagit dem för givna, lite för ofta. Genom alla toppar och dalar som en orkester med så här sensationellt lång karriär ofrånkomligen tar sig igenom blir det lätt att glömma alla pärlor och hörnstenar och inte minst allt som är unikt.
Pluras låtar förstås. När han förstod att Eldkvarn inte hörde hemma i proggen och hakade på new wave-vågen i slutet av 70-talet lade han grunden för en katalog som i musikalisk bredd och poetiskt verkshöjd på flera sätt saknar motstycke i Sverige. När han några år senare började våga skriva långt om sitt eget liv föll alla bitar på plats.
Inte sällan har han nästan känts för bra för att vara svensk. Det händer ofta när jag spelar skivor som ”Himmelska dagar”, ”Limbo” eller ”Svart blogg” – för att plocka bara tre Eldkvarn-klassiker från varsitt decennium – att jag tänker att de här lika dyrt förvärvade som omsorgsfullt formulerade insikterna om den mänskliga existensen givetvis borde få delges fler än bara svenskspråkiga lyssnare.
Men också bandet. Som alla riktigt bra band en samling karaktärer.
Längst fram urtrion, kungarna från Bråddgatan med Plura i mitten. Till vänster lillebror Carla som en Eric Clapton och Robert Fripp i samma kufigt finurliga person. Att han får göra både ”Kungsholmskopplet” och min personliga favorit ”Ingen lätt match, Bobbo” i kväll får tveklöst setet att spraka till.
Till höger Tony Thorén, med sitt hemgjort pekfingerplockande basspel som inte liknar någon annans. Hälsan tvingar både honom och Plura att sitta ned i kväll, men det känns på något sätt bara naturligt och någonstans rentav värdigt för två 70-plusmän som onekligen har varit med.
Strax bakom dem som alltid den klassiskt skolade keyboardisten Claes von Heijne och trummisen Werner Modiggård, med afrobeat och jazz i botten.
Alla spelar som de vill och det är därför det låter Eldkvarn. Andra medlemmar har under åren fört annat till bordet, bandet har på så vis varit en synnerligen levande organism.
För de här två kvällarna har man även lånat in en annan rutinerad räv, Marcus Olsson, på keyboards och en saxofon som laddar ”3:ans spårvagn genom ljuva livet” med ovanligt stora mängder soul.
Det finns inget särskilt högtidligt i Eldkvarns approach till sitt avsked, sånt har aldrig legat för dem. Den turné som under många år kändes minst lika never ending som Plura-idolen Bob Dylans präglades av en tilltalande prestigelöshet. Jag har sett dem framföra sina mest odödliga låtar på restaurangfestivaler i Kungsträdgården och i en liten källare i Alvesta.
Förutom att en annan Peking-son, Markus Krunegård, får komma in och sjunga ”Nånting måste gå sönder” får vi får också en tämligen traditionell om än ovanligt lång Eldkvarn-spelning, med bilder från hela karriären flimrande på backdropen.
Till stora delar en klassikerparad av måste-låtar, men så ska det ju vara när det är sista nätterna med gänget.
Plura ”fraserar om” vissa nummer, glömmer någon textrad, tycks vid ett tillfälle bli irriterad på sin bror och lämnar scenen, bara för att återvända en stund senare och berätta den bitterljuva historien bakom utmärkta countrynumret ”Största skvallret i stan”. Och han levererar svärtade ”Jag är bättre än dej” och den episka ”I skydd av mörkret” med precis all den dedikation de låtarna förtjänar.
Energin räcker kanske inte riktigt till för hela nio extranummer, men det känns samtidigt fint att Eldkvarn verkligen vill ge sin publik valuta nu, när det är grande finale.
I kväll når Eldkvarn-tåget slutligen fram till allra sista stationen. Ni som har biljett är bara att gratulera, för det är sannerligen inte vilket band som helst som säger hej då.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik
