Strålande uppvisning i stämsång

Per Magnusson

Det tar tre låtar innan jag – bokstavligen talat – lyckas klättra över folks huvuden in i festivalens största tält. Väl inne undrar man om det smugit sig in en ond liten djävul i Fleet Foxes turnébuss.

Spelar fel

Ljudet slaskar, bandmedlemmar spelar fel. Sångaren Robin Pecknold skruvar på gitarrens stämskruvar, hans bandkompisar skruvar på sig ännu mer.

Men när ljudteknikern vaknat förvandlas konserten från ett trevande soundcheck till något charmigt chosefritt. Resten är en strålande uppvisning, ett skolexempel, i stämsång. Svetten droppar från skäggen i ”He doesn’t know why”, ”Mykonos” och en spontan cover på Fleetwood Macs ”Dreams”.

Publiken vrålar

Bandets barocka folkpop har gått från skivsamlarsmal till världsangelägenhet. Kvintetten ser smått panikslagen ut när publiken vrålar rakt ut.

Den här uppståndelsen var ingenting de väntat sig. De kunde leva utan den. Däri ligger Fleet Foxes försiktiga storhet.