Larmigt - men utan sårbarhet

Recension av Kents nya skiva

Jag återvänder hela tiden till samlingen ”B-sidor 95-00”.

Kent har genom åren gömt undan några av sina bästa låtar på singlarnas och ep-skivornas ”baksidor” - ”Chans”, ”Verkligen” och ”Utan dina andetag”.

Samma låtar innehåller också några av Jocke Bergs främsta texter. Formuleringarna är så enkla och nakna att man rodnar.

Berg tycks dock ha övergett tanken på att vara lika sårbar igen. Hans unga ambition att skriva så enkelt som möjligt och undvika ansträngda metaforer och liknelser har, förlåt, gått vilse i snön.

På ”Du & jag döden” vimlar det av yetispår, sommarsnö, luthersk ångest inför Gud, pilar i en kuvös, avund som växer klar och grön och så vidare.

Gör parodi på sig själv

Ibland känns det som att Berg medvetet gör en parodi av sitt eget och Kents mest framgångsrika försäljningsargument: Det Stora Allvaret. Ett intryck som det komiska skivomslaget - en ”Det sjunde inseglet”-parafras där en varelse som liknar Tolkien-figuren Gollum spelar kort med skelettet Döden - förstärker.

Mellan raderna kan man ana att Berg, precis som på föregångaren ”Vapen & ammunition”, fortsätter att sjunga om vad som händer när tonårsraseriets ideal övergår till vuxen desillusion. Men det är svårt att veta. Orden är ganska diffusa.

Däremot präglas musiken - en ”Absolute Arvikafestival” med sedvanliga influenser från New Order, U2, The Cure, Echo And The Bunnymen och Depeche Mode - av en större skärpa. Bortsett från en gitarrplockande och misslyckad ballad har Kent inte presenterat lika mycket larm, sot och rost sen albumet ”Verkligen” från 1996.

Maffig Ulleviångvält

Given innehåller därför, trots invändningarna, många ess.

Rent av fantastiska låtar som singeln ”Max 500”, inledande ”400 slag”, ”Den döda vinkeln” - i vilken Sami Sirviös gitarrslinga och pianot firar stora triumfer - det amerikanska vykortet ”Palace & Main”, majestätiska spökstadsskildringen ”Klåparen” och avslutningen ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”.

Den sista är en maffig Ulleviångvält. Om Kent vågar ersätta obligatoriska monsterballaden ”747” är det en självklar final på gruppens kommande konserter.

Låten mynnar till sist ut i en refräng utan slut.

Med en logisk slutsats och evig sanning som säkert kommer att bli årets stora svenska allsång:

”Vi ska alla en gång dö.”

Kent

Markus Larsson