Bjuder på en fest

Per Magnusson

Amanda Jenssen är hemtam på scen – i bara strumplästen

HÄSSLEHOLM. Amanda Jenssen sitter biljettlös utanför Siestas stängsel med ett tetrapack matvin som enda sällskap. Det var då.

I dag – bara några år senare – står hon på festivalens största scen.

Precis som på sin allra första turnépremiär i Kalmar för två år sedan kisar Amanda Jenssen i solen inför den knepiga konsten tidig festivalspelning. Men artisten har växt flera decimeter sedan dess och då syftar jag inte på att hon bär hatt.

Den där eftermiddagen i Kalmar gav hon ett debutant-darrigt intryck.

Burleskpop & jazz

I Hässleholm är hon, bokstavligt talat, hemtam på scenen.

Hon svansar runt i bara strumpfötterna. Hoppar lite i en röd sammetsfåtölj. Dansar våghalsigt på toppen av ett piano.

Amanda Jenssen är på många sätt en musikalisk motsvarighet till den gamla dammiga lampan som också pryder scenen. På sitt andra album har hon renodlat sitt uttryck och skickat sin musik cirka sex decennier bakåt i tiden. Visst hotar den stundtals att göra magplask i godisbordet på Wallmans salonger. Men eftersom hon gifter burleskpop, småstökig jazz och uråldrig soul med Pär Wikstens sveng

elska listpopmelodier undviker konserten att mynna ut i ett nostalgiskt folklustspel.

”Inget billigt matvin”

I stället bjuds vi på en lika underhållande som välregisserad fest i Amandas eget vardagsrum ”Happyland”.

”Det var magnifikt att äntligen få komma in på denna festival. Och inget billigt matvin från danska Netto den här gången”, avslutar Amanda innan hon och hennes ”Mad Men”-klädda kompband fryser sig själva i en fotoformation på scenen.