Andlöst stort
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-29
till Kris Kristofferson
En röst och en gitarr.
Mer behöver inte den som har något att berätta.
Det har Kris Kristofferson.
En del måste dundra på med ett fjortonmannaband, lasershow och massor av volym för att nå fram och beröra.
Kris Kristofferson nöjer sig med sig själv och sina sånger.
72-åringen från Brownsville, Texas kliver in på scenen i det gamla kalkbrottet i elegant svart jacka, lika eleganta svarta byxor och boots, och ställer sig och spelar sin musik.
En del nyare låtar
Mest en generös giv klassiker men även en del nyare låtar. Två år gamla ”This old road” är ett av de många riktigt andlösa momenten i kväll, och ännu ett bevis på att det går att hålla rosten borta om man bara vill.
Hans uttryck är på ytan enkelt – gitarrspelet långt ifrån virtuost, munspelstonerna skeva, sången fårad av åldern – men storheten ligger i den alldeles självklara pondusen han levererar sina ord med, och allra främst i själva orden.
Kristofferson är en person som varit med, som tänkt och funderat, någon man skulle vilja känna och kunna ringa för att be om råd ibland.
Hans visdomar är lika drabbande när de behandlar slocknad kärlek i ”For the good times” som när de fräser om krigets vansinne i ”In the news”.
Somliga gamla textrader om vildare liv skojar han om, men gör det med värme.
Han vet vad ”Sunday mornin’ comin’ down” har betytt för många i publiken.
”Tusentals gånger”
Han har sjungit den tusentals gånger men får den att låta som om den skrivits i förrgår.
Imponerande, milt uttryckt.