Dags att dra i nödbromsen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-29
BORLÄNGE. Man får en del att leva upp till när man döper en festival till Peace & Love.
Men det här dalakalaset är faktiskt precis så vänligt som namnet lovar.
På rekordsnabba tio år har en liten stadsfest med några entusiasters favoritband vuxit till Sveriges näst största rockfestival.
Det är djupt imponerade, men egentligen inte så förvånande.
Peace & Love satsade redan från början på det som i dag är helt centralt för en framgångsrik festival: publiken vet var festivalen står.
Peace & Love är som Borlänge självt: hippt står sällan överst på listan. Festivalen bokar det långt ifrån glödheta finska glamrockbandet Hanoi Rocks varje år bara för att de gillar dem så mycket.
De bokar en massa stort och populärt, och för all del också rätt hippt, men skäms aldrig för att visa vad de brinner för.
Peace & Love satsar dessutom hellre på tio, femton bra lite mindre svenska band än två, tre svindyra utländska stjärnheadliners.
Årets program har nästan varit för späckat, helt omöjligt att se allt man vill, men det är ju svårt att tycka illa om den sortens generositet.
Att festivalen dessutom ligger mitt i en stad, med all bekvämlighet det innebär, och att Borlänge dessutom är smidigt att ta sig till från en ganska stor del av landet, förklarar antagligen ytterligare varför allt fler har börjat åka hit.
Den stora frågan är emellertid vart festivalen ska ta vägen nu. 25 000 personer kom hit i år, och trängseln vid de största scenerna och de lite kaosiga insläppen talar sitt tydliga språk: festivalen klarar inte av att bli speciellt mycket större än så här med nuvarande koncept.
Frågar ni mig får festivalen gärna dra i bromsen nu. För just intimiteten, känslan av att vara välkommen, är ännu en av den här festivalens allra största tillgångar.