BRUTALT, BOSSEN
Publicerad 2013-04-30
Springsteen och E Street Band har energi nog att blåsa upp en oljetanker på land
Mr Bruce säger att publiken har en och en halv minut på sig.
Efter det kommer röven att säga till hjärnan att ställa sig upp.
Och efter exakt 90 sekunder börjar 23 000 norska arslen att tala.
Det där löftet ger Springsteen före ”Pay me my money down”.
Bara därför att han kan.
Covern fungerar över alla förväntningar med den aktuella sättningen av The E Street Band. Tack vare soulkören och blåssektionen är bandet numer en löjligt samspelt 17-mannaorkester som firar ett eget Mardi Gras på scenen. Låten drar fram som en tornado.
Nu är allt tillåtet
Jag vet inte vad jag ska säga längre. Bruce Springsteen är inte klok. Fanskapet är orimligt.
Bitvis uppträder han och resten av bandet med en energi som rycker upp träd med rötterna och får oljetankers att blåsa upp land. Ibland känns det som om de aldrig stigit av scenen efter fjolårets sanslösa spelningar i Göteborg. Det är som att nypremiären i Oslo tar vid där sista extranumret på Ullevi slutade.
Den pågående ”Wrecking ball”-turnén kan snart bara jämföras med sig själv.
På en kort presskonferens i går eftermiddag förklarade Springsteen att konserterna har blivit spontana och oplanerade. De tänker inte låsa fast sig vid några rutiner längre.
Allt är tillåtet. Ingen del av karriären är en fredad zon. Det mesta kan dammas av utan förvarning. Och setlistorna får gärna vara längre än telefonkataloger.
Omskakande känsla
Visst, absolut, jag vet. Vi som sett den här dramatiska teaterföreställningen förr känner igen mycket.
Allsångsövningen i ”Hungry heart” ingår i ritualen. Likaså att ett barn får sjunga refrängen i ”Waitin’ on sunny day”. Eller lekstugan mellan Jake Clemons och Bruce i ”Spirit in the night”. De flesta av extranumren har även sin fastgjutna plats, småtrist nog.
Men det är inte nödvändigtvis numren som kräver kraft och hungrig desperation som träffar hårdast. Det är de lugnare stunderna som får kvällen att bli speciell.
Det är djupt omskakande att höra Springsteen sjunga ett par av sina äldsta älsklingar, de där han skrev för snart 40 år sedan.
Han låter starkare
Den vuxna blicken, erfarenheten och rösten gör att varken ”Thunder road” eller ”For you” är samma låtar längre. De låter annorlunda i dag. Men de är också, törs jag nästan påstå, starkare.
För att inte tala om covern på ”Follow that dream”.
Den texten är som gjord för artister som nått fram till september av sitt liv och karriär.
”Följ den där drömmen, var den än leder dig”.
Ingen annan artist har fortfarande gjort musik som formulerat den önskningen och budskapet och förhoppningen bättre än Bruce Springsteen.
Så många ➕ får låtarna
Two hearts
Med tanke på att det är första konserten med Miami Steve sen han tog en paus från turnén – han spelade in norska tv-serien ”Lilyhammer” i stället – är det en passande ”sjunga i samma mikrofon”-inledning.
Badlands
Som Thåström en gång sjöng: ”Alltid Badlands, alltid rätt”.
No surrender
Den romantiska uppväxtnovellen har brunnit starkare förr.
Better days
Det finns bättre låtar på de felproducerade albumen ”Human touch” och ”Lucky town”.
We take care of our own
Obligatorisk, men lite sliten.
Wrecking ball
Krävs en häftigare stämning överlag för att ”riv hela skiten och börja om”-serenaden ska fungera prickfritt.
Death of my hometown
Klamp. Klamp. Klamp.
Hungry heart
Känns fortfarande som den bästa mixen av flickpop och livskris som Carole King aldrig skrev.
Spirit in the night
Bländande rockteater med Jake Clemons och Mr Bruce. ”Can you feel the spirit?” Frågar ni mig? Akkurat.
The E Street shuffle
Virvelvinden passar 17-mannaorkestern löjligt bra.
Follow that dream
”Now I’ve been searching for a heart that’s free, searching for someone, to search with me...” Sagolik.
The river
Långsammare och mörkare och sorgligare än på skiva.
Prove it all night (’78 intro)
Sitter inte perfekt, men nostalgikern i mig kan inte sluta jubla över att äntligen få höra den mytomspunna versionen på riktigt.
She’s the one
Bo Diddley-stånkandet är stelt i lederna.
Pay me my money down
Zydeco! New Orleans! Must! Mer blås än i två säsonger av tv-serien ”Treme”!
Darlington County
Så bredbent att låten skulle kunna grensla en oljerigg. Men efter ”Pay me...” fungerar allt.
Shackled and drawn
Klamp. Stånk. Stön.
Waitin’ on a sunny day
Det stora publikfrieriet. Den lilla tjejen som får sjunga refrängen skrattar så mycket att Bruce bryter ihop och tappar bort sig.
The rising
En dubbel som...
Lonesome day
... spelas lite för ofta.
Thunder road
Borde alltid avsluta ordinarie set. När The E Street Horns kliver fram mot slutet blir det en raketuppskjutning.
Extranummer
For you
Springsteens röst får ny kraft i pianoballaden och fyller vartenda skrymsle av arenan.
Born in the USA
Det här...
Born to run
... börjar väl alla...
Dancing in the dark
... kunna nu, va?
Tenth avenue freeze-out
Bildspelet som hyllar Clarence Clemons och Danny Federici är alltjämt konsertårets mest högljudda tysta minut. Soul power.