När banden slår stort flyr fansen

Christoffer Röstlund om önskan att vara ensam med sin musik

helskärm

Generationer kommer.

Generationer går.

Önskan om att vara ensam med sin musik består.

helskärm

Fest på Åland. Jag pratar med en känd bloggerska och hennes dambekant. De konstaterar att de inte behöver fråga vad jag gillar för musik – ”det syns ju”. Eh, ja.

Dambekant konstaterar att hon lyssnade på Hoffmaestro innan de slog igenom, men att hon inte diggar dem längre nu när de blivit kommersiella och populära. Bloggerskan tycker detsamma om Veronica Maggio. Sedan pratar någon av dem om ”dagen då Paramore dog”, men det är högst oklart vad det innebär.

Samtliga artister de droppar är kriminellt urusla bortom alla greppbara nivåer. Att skriva deras namn är saltsyra i ögonen.
 

Ändå uppskattar jag duons elitistiska hållning och förlåter dem deras havererade smak. För trots att de två kvinnorna är födda samtidigt som jag försökte översätta Axl Roses narkotikaprosa med ett lexikon, delar vi filosofi: först är fränast.

Första demon, första albumet, första lyssnaren – upptäcker du något tidigt vill du förbli ensam om det. En nörds drift att överge favoritbandet vid ett stort genombrott är okuvlig, tidlös. Och vacker.