Falska plastguror - nej tack

Christoffer Röstlund Jonsson om det ständiga irritationsmomentet ”Guitar Hero”

Än lever de falska plastgurorna.

Tyvärr. Jag längtar tills de begravs för gott.

helskärm

Ka-klink. Artificiellt publiktjut skräna tomt. Så: ”Welcome to the jungle, we got fun and games.” Tjo och tjim? Axl – så fan heller. ”Guitar hero” på maxad volym fyller Metaltown-natten och jag vill skjuta mig själv i ansiktet.

Presstältet är granne med baren, där en konsol ska underhålla oss backstagesnyltare.

Irritationsmoment

Ingen dj, inga loopade mp3:or. Nej, ett tv-spel. För trots att serien i sig las ner efter vikande försäljning (high-five på det!), är ”Guitar hero” ett stadigt irritationsmoment på festivaler, konserter, evenemang och barer.

Vi har samlats för att dyrka rock’n’roll och dess utövare. Människor som ofta pressar sig till mentala och fysiska gränsland för att underhålla. Men i periferin har vi ständigt en syntetisk låtsasvärld som med sitt falska ka-klink skottar grus i den äkta musikfanatismen maskineri.

Det enda ka-klink jag vill höra är när jag pumpar in en patron i loppet på geväret, som jag sedan riktar mot närmaste spelbesudlade jätteskärm.