Gamla minnen räddar showen
Publicerad 2011-05-20
till Glasvegas på Annexet
Tre år efter debuten ger Glasvegas blandade känslor.
Som att återse en gammal vän och inse att man inte längre har särskilt mycket gemensamt.
Förutom minnena, då.
I november 2008 gjorde Glasvegas sin första konsert på skandinavisk mark.
Det var på Lilla Vega i Köpenhamn och tillsammans med några hundra personer såg jag fyra svarta siluetter i motljus nästan kollapsa av övertändning.
I maj 2011 visar James Allan var arenarockskåpet ska stå från start.
Helt klädd i vitt sjunker han teatraliskt ner på knä och greppar manligt mikrofonen med båda händerna.
Avmätt nonchalant
Jag är den första att förstå att en 31-årig före detta fotbollsgrabb från Dalmarnock vill vara Bono när chansen ges.
Problemet är snarare att det ärligt talat bara är ”Euphoria, take my hand” från bandets andra album som lever upp till de välutrustade gesterna.
Och när Allan inte orkar sjunga, utan mumlar sig igenom ”It’s my own cheating heart that makes
me cry”, singeln som först fick mig förälskad i bandets svartvita Phil Spector-pop, är besvikelsen obotlig. Lika innerligt passionerade som Glasvegas kändes då, lika avmätt nonchalanta känns de nu.
Räcker – just nu
Så vi lever på minnena.
I kväll heter de ”Geraldine”, ”Go square go!” och ”Ice cream van”.
De må ha bleknat en smula, men de räcker för stunden.