Robbie får publiken att vrålexplodera
Publicerad 2011-07-16
Take That är ett band – men det här är en enmansshow 
KÖPENHAMN. Take That 2011 är ingenting mindre än ett sinnessjukt spektakel, endast överträffat av sin huvudrollsinnehavare.
I kväll heter han Robbie fucking Williams.
Någonstans i mitten av nittiotalet försummade Robbie Williams sina pojkbandsplikter för en fylla med Oasis på Glastonbury. Han kom tillbaka först femton år senare. Hans skäl till återföreningen med mansbandet från Manchester är, med svenska ögon, svåra att se.
Men då glömmer man att Take Thats stundande turné är den största i Storbritanniens historia. 1 760 000 britter har sett ”Progress live” som nyligen avslutades med åtta utsålda datum på Wembley.
Nu har turen kommit till Köpenhamn. Samtidigt som alla utom Williams äntrar scenen faller ett välregisserat pojkbandsregn över den danska nationalarenan. Männen rider på ett lila gosedjur.
En gigantisk robot promenerar på catwalken hundra meter ut i publikhavet. Till kulissen av tiotusentals uppsträckta armar reser sig plåtjätten upp i mitten av arenan.
Dylika scener gör det svårt att koncentrera sig på hurtiga bagateller som, säg, ”Shine”. Rent generellt kan man säga såhär. Desto sämre sånger, desto dyrare specialeffekter.
Schmeichel dricker öl
Men i samma stund som Robbie Williams spränger ut sig själv från en videoskärm lyfter konserten från mjukisdjur till orakad underhållning.
Parken exploderar i ett vrål som inte ens den danska maratonmålvakten Peter Schmeichel, som står och dricker öl på vip-läktaren, fått uppleva i sin karriär.
Den galne rotar innanför byxorna, låtsas röka en gigantisk spliff och vrålar: My name is Robbie f u c k i n g Williams! Det är en sällan skådad uppvisning i ren och oförfalskad hybris.
Regnet – ett värdigt slut
Robbie reducerar sina fyra kolleger till dockor i Dressmans skyltfönster. Konserten är en enmansshow, undantaget pojkbandsgospeln ”Pray”, discoklassikern ”Relight my fire” och ”Back for good”, en av de finaste sånger i tredagarsstubb som skrivits.
I det allra sista extranumret faller det där regnet åter över Parken. Det är ett värdigt slut på en av de hårdast regisserade popkonserter mina ögon skådat. Men utan sin superstjärna vore den blott 238 lastbilar skrot.