Justin Bieber är ett unikt fenomen

Markus Larsson

Ger publiken vad de vill ha - kväll efter kväll

Inte mycket ändras från kväll till kväll.

Det är inte meningen heller.

Förutom en kran finns det ­bara en tydlig skillnad mellan showen i Danmark och konserterna i Sverige:

Justin Bieber har bytt ut ­Köpenhamn i mellansnacket mot Stockholm.

Och tur är väl det.

Annars hade det blivit pinsamt. Värre än att säga ”Hej, Karlskrona” när man uppträder i Karlskoga, åtminstone.

Justin Biebers show bygger ­inte på spontanitet. Ingen borde förvänta sig nåt annat.

Det är en förlängning av en amerikansk sång- och dans­tradition som Michael Jackson byggde. Mellansnacket är ett ­manuskript som Bieber upp­repar kväll efter kväll, ord för ord.

Allt sitter perfekt

Utrymmet för spontana infall är minimalt. Föreställningen utgår från en komplicerad och välrepeterad totalkoreografi där allt måste sitta perfekt: stegen, sången, ljuset, specialeffekterna, ­pyrot, röken.

Om Justin exempelvis hade hoppat ner i ett hål i scengolvet – ”fwoomp” – ett par sekunder fel skulle det se bra fånigt ut.

Och apropå hysterin:

Det är förvånansvärt lite som förändrats sen Beatles skapade mallen för all efterföljande popdyrkan.

Fajtas med fotografer

I ett av showens videoklipp finns flera inslag om Justin Biebers frisyr. Och just hår var även en het debatt när John, Paul, George och Ringo slog igenom. Var längden på The Fab Fours strån ett hån mot etablissemanget? Hår är politik, tro inget annat.

I en annan inspelad sekvens fajtas Bieber mot fotografer. ­Scenerna när han springer från fotoblixtarna och knuffas och sparkas påminner så mycket om Beatles första och stressiga film ”A hard days night” att det borde vara en hommage.

Men det finns gradskillnader.

Vad jag minns fick inte ett ­enda könsorgan i Beatles ett eget namn. Däremot har fansen döpt Biebers penis till Jerry.

Det kan vara ett tecken på att dagens idoldyrkan, tack vare ­sociala medier, blivit intimare. Tack vare de kanalerna måste ­illusionen om att the beliebers känner och kommer närmare sin idol rimligtvis vara starkare i dag.

Att artister börjar klaga på ­efterhängsna fotografer i sina shower brukar annars vara första tecknet på ett annalkande sammanbrott, att pressen börjar bli för stor.

Måste hålla koll på psyket

I vår tid är uppmärksamheten runt de största stjärnorna brutal. När blir fansens besatta beundran så påträngande att kärleken blir hotfull? Hur länge dröjer det innan alla olika former av media börjar gotta sig i riktiga skandaler och törsta Biebers undergång på allvar?

Justin Biebers framtid handlar, som så många gånger förut i liknande fall, om hur psyket klarar trycket. Under konserterna kan en växande och rutin­artad nonchalans redan anas ibland. Men trots det genomför Bieber showen med ett beundransvärt proffs­lugn och säkerhet.

Syftet med den aktuella ”Believe tour” är att etablera kanadens­aren som något mer än en barnstjärna och mura grunden för en långsiktig karriär.

I hits som ”Beauty and a beat” och ”As long as you love me” och reklamradiogospeln ”Believe” finns det ett uttryck mellan r’n’b och pophouse och soul som ­verkligen kan förädlas till något större.

Har inget att bevisa

Det är knepigt att jämföra ­naturbegåvningen med andra namn. Varje tid har ett unikt ­fenomen.

När det gäller popularitet har Justin efter bara tre studioalbum inget att bevisa. Men det är en bit kvar innan han, rent musikaliskt, kan göra ett djupare avtryck i pophistorien.

Tids nog, kanske.

Justin Timberlake, den mest uppenbara förebilden, var 25 när han släppte den fantastiska och innovativa skivan ”Futuresex/­lovesounds”.

Justin Bieber är alltjämt, vilket kan vara lätt att glömma bort, ­bara 19 år.

Så bra var Bieber

Justin Bieber

Plats: Globen, Stockholm. Publik: Utsålt. Längd: 100 minuter. Bäst: ”Beauty and a beat” och ”As long as you love me”. Sämst: Akustiska partiet. Och ­”Catching feelings”. Och att Justins sångvolym fortfarande är för låg i arena­dånet. Fråga: Borde inte fansen kalla Justins snase för ”Dick” i stället?