En syrlig sagobok

Alfred Holmgren

Little king's story

Spel som det här är anledningen till att Nintendos konsoler får barnstämpel.

Och till att den stämpeln är lika missvisande som alltid.

”Little king’s story” är ett moget spel i alla bemärkelser, en syrlig sagobok med satiriskt bett och guldkantad inramning. En liten pojke går vilse i skogen, hittar en krona och sätter den på huvudet. När han gjort det blir han plötsligt kung över sitt eget lilla rike. Och så fort han sjunkit ner på tronen omringas han av påstridiga rådgivare som drar upp ritningar för ett mäktigt kungadöme med expansionistiska förtecken.

Det är ett strategiskt äventyr i rakt nedstigande led från ”Pikmin”, där man letar skatter, bygger hus, tillsätter ett kungligt garde och ger sig ut i samlad trupp på små korståg mot främmande land. Det hela är supersött men med en svartsynt grundsyn, ett barnspel med vuxna poänger. Ämnena som tas upp är inte alltid helt bekväma – imperialism, nationalism, religiös intolerans. Man sätter lätt skrattet i halsen när man av sin maktfullkomlige rådgivare beordras ut i världen för att utrota alla folkslag som kommer i ens väg, speciellt när de ser ut som primitiva infödingar.

Men ”Little king’s story” får vind i segeln av att det alltid finns finns mer, mer, mer att göra, mer att upptäcka, fler bossar att besegra, fler sidouppdrag att plöja igenom, mer mark att fylla med pittoreska små trähus och snickeriverkstäder.

Man måste vara väldigt, väldigt vuxen för att inte uppskatta det.