Ett fantastiskt excentriskt karaktärsgalleri

Skriver man om ett Grasshopper-spel måste man enligt lag nämna namn som Lynch, Tarantino, Miike.

Men Goichi Suda, den före detta dödgrävaren som med sin studio utvecklar Japans mest konstärligt kontroversiella spel, är en kontrasternas man.

Suda har sagt att målet med "No more heroes" varit att skapa ett oanständigt spel våldsammare än Rockstars ökända "Manhunt II". Han lyckas åtminstone delvis: storyn går ut på att Travis Touchdown – evig loser som lever på skräpkultur och porr – hackar och slafsar sig fram genom ett fantastiskt excentriskt karaktärsgalleri för att bli USA:s högst rankade lönnmördare. Den extremt utstuderade slakten frontalkrockar med spelets tuggummikladdiga estetik, där blodet smetas ut över skrikiga Cartoon Network-färger och taggiga pixelikoner.

"No more heroes" har kallats spelet Grasshopper alltid hotat med att göra men inte levererat. Den tesen faller på att det konstant snubblar över sina egna skarvar och med sin hyperaktiva tankspriddhet lyckas slarva bort flera viktiga poänger.

För under toaletthumorn, de parodiska popreferenserna och den plojiga sexismen gömmer sig en dödligt träffsäker saga om utanförskap och uppgivenhet, om att parkera sig på klasstrappans lägsta steg; ett självmordsbrev från en generation som gått vilse.

Alfred Holmgren