En känsla av mörkt vatten

Som upplevelse står Bioshock över allt annat som släppts i år

Jag har svårt att tänka mig en mer passande metafor: "Bioshock" inleds med att man kraschar med ett flygplan och omsluts av kallt, mörkt vatten.

Och det är precis den känslan som sen omsluter dig hela vägen genom spelet, som ett klaustrofobiskt kvävande fodral till atmosfär som aldrig släpper taget.

För vad som börjar som en ren estetisk uppvisning – en snyggt putsad "Condemned"-klyscha av blodsmetiga väggar, vattentäckta golv och övergivna, dunkla korridorer med spöklika ljud ekande i fjärran – vecklar sen ut sig till en Alighierisk helvetesvandring målad i en palett av akvamarint och brunt.

Det finns nämligen en moralisk diskussion nedbäddad i "Bioshocks" rostskadade hölje och man behöver ingen Ayn Rand-filosofisk backdrop för att förstå budskapet om girighetens virus och hur man rättfärdigar sina val (att döda barn, exempelvis).

Som spel är "Bioshock" egentligen inte så revolutionerande, men som upplevelse står det över allt annat som släppts i år.

Köp det.

Det är det enklaste val du kommer göra på länge.

Läs fler recensioner

Kristofer Ahlström