Galet imponerande crossover-satsning

Professor Layton vs Phoenix Wright – en enda lång studie i grundmurad godhet

helskärm

ÄVENTYR/PUSSEL De flesta spelhjältar har blivit programmerade med ett enda direktiv: att stoppa världens undergång.

Därför är också Master Chief, Gordon Freeman, Solid Snake och deras likar väldigt bra på det. Men samtidigt är de fullständigt urusla på allt annat. De är dödsbringande psykopater med noll koll på vardagsliv, mänskliga relationer och moraliska värden. Det går inte att relatera till dem över huvud taget. Och ändå är det dessa känslomässigt störda robotar vi tvingas se upp till i spelvärlden. Alternativen är ju försvinnande få – det är som att försöka hitta stjärnor på natthimlen i en smogfylld storstad.

Skiner igenom skiten

Men tack och lov finns det de som skiner igenom skiten.

Och när nu Capcom och Level 5 fått för sig att föra samman två av sina mest älskvärda hjältar i ett och samma spel är det som att stirra rakt in i solen. Med stjärnkikare.

Crossovers brukar ofta vara ganska knasiga (och inte särskilt lyckade), men eftersom den gentlemannelike gåtknäckaren Hershel Layton och den evigt entusiastiske advokaten Phoenix Wright båda är grundmurat goda karaktärer som sätter andras intressen framför sina egna finns här ingen egentlig skiljelinje. De två spelvärldarna smälter obehindrat in i varandra. ”Professor Layton vs Phoenix Wright” känns normalt – i all sin abnormalitet.

Beckmörk skildring

Manusförfattaren tillika ”Ace attorney”-skaparen Shū Takumi har nämligen placerat Layton och Wright – och deras respektive assistenter Luke Triton och Maya Fey – i en medeltida stad besatt av häxprocesser. Här är magi en högst reell företeelse. Och vad värre är: stadens händelser styrs av en mystisk man kallad The Storyteller, vars skrivna ord alltid blir verklighet.

Det är Laytons och Wrights tveklöst skummaste äventyr hittills, men tack och lov är Takumis egen penna fortfarande mest intresserad av människor och deras många, många svagheter. ”Professor Layton vs Phoenix Wright” är stundtals beckmörkt i sin skildring av den stora massans benägenhet att hänfalla till intolerans och andra grymheter vid  minsta uppmaning.

Kaotiska rättsprocesser

Men självklart finns här mycket värme och humor också. Det är få spel som fått mig att skratta högt; ”Professor Layton vs Phoenix Wright” är ett av dem.

Som roligast blir det under de smått kaotiska rättegångssekvenserna. Wright tvingas här ta sig an alla vittnen samtidigt eftersom man i det medeltida samhället är mån om att spara så mycket tid som möjligt.

Men det här tilltaget visar sig snabbt vara en gudagåva för Wright; han ges nämligen chansen att spela ut vittnena mot varandra. Om någon visar sig tveksam gällande en annan persons vittnesmål bör man hugga som en kobra.

Ytterst sympatiskt

Laytons pusselfokuserade utforskande av staden, som utspelar sig mellan häxprocesserna, är tyvärr inte ett lika starkt kort. Pusslen är ganska svaga med ”Professor Layton”-mått mätt, men å andra sidan är de nästan alltid relaterade till spelets handling och de många förtjusande miljöer som passerar revy.

”Professor Layton vs Phoenix Wright” har även vissa problem med tempot. Inledningen är seg, och det finns flera sektioner som borde ha klippts bort. Det hade gynnat den oerhört fascinerande storyn och de många mysterier den döljer. Takumi har sytt ihop det hela med korsstygn efter korsstygn av överlappande storyvändningar, och slutresultatet är galet imponerande.

Och ytterst sympatiskt. Så klart.

Hershel Layton och Phoenix Wright kommer kanske aldrig att rädda världen i sina spel. Men som exemplariska förebilder och moraliska rättesnören har de makten att rädda något betydligt viktigare.

Världen vi lever i.