En rullande boll av lycka
Uppdaterad 2011-10-14 | Publicerad 2008-02-27
Beautiful Katamari bjuder på sagoboksfoster och gladpop
Vissa menar att Namcos nippriga intergalaktiska snöbollsrullande börjar bli gammalt efter fyra år och lika många utgåvor.
Det är lite som att påstå att värme, kärlek och glädje skulle ha gått out of style 2004.
Det grundläggande upplägget i ”Katamari”-spelen påminner om att rulla en magnet genom en färgglad mecano-värld, där allt klistras mot den svällande katamari-bollens yta i tjocka lager av leksaker, karameller, hamburgare, katter, barn, poliser, grönsaksstånd, formel ett-bilar, villor, atlantångare. När soundtrackets smittande j-pop till slut blandas ut med ropen av fasa, medan man låter sin Godzillakatamari rulla som en ångvält över hela civilisationer, är det är en utzoomning från mikro till makro som skulle ha gjort Will Wright stolt.
Konceptet har ända sedan debuten sugit åt sig superlativ i samma tempo som universums prins rullar upp prylar och pinaler – och då lika mycket för sin estetik som själva spelmekaniken. Hubbkartan är en serie färgglada planeter, som praliner plockade ur ”Super Mario Galaxys” chokladask av underfundigheter, och alla karaktärer hopplöst charmerande sagoboksfoster med konstiga dräkter och proportioner.
Debuten till Xbox 360 tillför inte mycket nytt. Men den lyckas ändå få det att framstå som självklart att välbefinnande står i direkt relation till hur mycket solsken, gladpop och pastellfärger man har i blodomloppet.