En riktig knock-out
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-05
Let's tap
En tia för dina tankar, Yuji Naka. Medan andra spelprofiler blåser upp sina budgetar mer och mer för varje grått hår gör den legendariske ”Sonic”-kodaren tvärtom. Tar en enkel idé och springer med den. Och som han gör det. ”Let's tap” är inte lika mycket ett spel som det är ett koncept eller fem stycken, för att vara specifik. Runt den rätt briljanta idén att reducera kontrollen till ett rytmiskt knackande man lägger helt enkelt Wii-fjärren på en kartong där den kan känna av vibrationerna från fingertopparna spinner Yuji Naka och hans Prope-studio en liten serie underfundiga minispel.
Man trummar takten till sprudlande j-pop, interagerar med vackra skärmsläckare, leker jenga genom ett slags rytmisk morsekod, styr en rymdfarare genom mariga plattformsbanor. Men helst av allt spelar man ”Tap runner”. Denna fyraspelarfest går ut på att man springer ikapp genom att låta fingrarna smattra så fort som möjligt över lådan. Ofta slutar det med att man öm i lederna och blå i ansiktet kämpar mot mjölksyran för att ens lilla streckgubbe ska sega sig fram över mållinjen. ”Tap runner” är med sina 16 banor ett av de roligaste partyspelen sedan musikspelen gjorde sitt intåg i väst; ett ”Track camp field” för 2000-talet. Men sedan tar det slut. Propes experiment slår så väl ut att det gärna hade fått rymma tio gånger mer att göra. Förmodligen betraktar de ”Let's tap” som ett sätt att prova vingarna, se om deras märkliga experiment slår väl ut. Och något har man ju gjort rätt när det sämsta med ens spel är att det tar slut.