Hajpade korthuset rasar samman

Watch dogs är ett bitvis hyfsat spel – som inte alls förtjänar den enorma hajpen

ACTION Förra veckan köpte fyra miljoner spelare varsin gris.

Tyvärr var det inte en enda av dem som hade för avsikt att göra det. I själva verket hade de gått ut för att köpa sig ett exemplar av det första riktiga ”nextgen”-spelet. Att de vågade hoppas på att det var detta de skulle få med sig hem var i sig inte särskilt konstigt. Den väldiga, pösiga säck som franska Ubisofts storsatsning ”Watch dogs” levererades i lämnade nämligen precis allt åt fantasin.

Och detta gjorde den eftersom den var vävd av ren och skär hajp.

Enormt, levande Chicago

När spelet utannonserades för två år sedan tyckte de flesta av oss äntligen ha fått se en glimt av framtiden. En storbudgettitel som för en gångs skull såg ut våga pröva lite nya grepp. Som målade upp ett enormt, levande Chicago där man i rollen som något slags superhacker skulle utnyttja övervakningssamhällets säkerhetshål för att försöka spränga korthuset inifrån.

Därför blir man förstås besviken när det enda korthus som faktiskt rasar samman i det färdiga spelet ”Watch dogs” visar sig vara Ubisofts eget.

Trött berättelse

Den trötta berättelsen om Aiden Pearce och hans smartphone tar avstamp i en tragedi: på väg genom en biltunnel utsätts han för ett mordförsök som oavsiktligt dödar hans sexåriga systerdotter Lena. Utom sig av sorg skyller han allt på sig själv, förutom när han skyller allt på alla utom sig själv. Besatt av tanken på hämnd får han vid spelets början tag på skytten som orsakade ”olyckan” – och ger sig inte förrän den som beställde mordet ställts till svars inför hans vrede, samt datorkunskaper.

Det som händer däremellan är dock inte att man får komma en sörjande människa nära. Det som händer är inte ens att man får komma något som påminner om en sörjande människa nära. Det som händer är att man får skjuta med vapen.

Ljummet och intetsägande

I den bemärkelsen fungerar ”Watch dogs” ganska bra. Här finns en stor stad som agerar fond för en hyfsat matig actionspelskampanj. Men när man redan efter den första akten börjar se det mönster som mer eller mindre samtliga uppdrag följer – det vill säga att Aiden antingen måste fly från ett komiskt vildsint posse av bilar och attackhelikoptrar, eller skjuta, smyga och hacka sig genom tråkiga miljöer som utstuderat anpassats för just dessa ändamål – drar jag min första gäspning.

Och inte blir jag piggare av att dyka ner i spelets uppsjö av sidouppdrag och -pussel. Här kan man spåra brottslingar, köra futuristiska tanks och kasta sig in i digitala drogtrippar som lägger ett augmented reality-filter över Chicagos gråbruna vyer. Men alltsammans känns utplacerat på måfå och tycks hållas ihop av en extremt vag tanke om vad som egentligen är spelets koncept. Hopparat med en story som aldrig lyfter en enda millimeter från marken eller säger något viktigt om det farliga med FRA:s favoritsyssla blir resultatet ljummet. Med ett stänk av intetsägande.

Garanterad uppföljare

Tidernas, eller åminstone den här generationens, sämsta bilfysik gör inte heller spelet särskilt många tjänster. Liksom det faktum att den algoritm som ser till att alla icke-spelarkaraktärer tilldelas en ”personlighet” bestående av slumpmässiga onliners inte osar av nytänkande – utan av lathet. Det blir lätt så när man inom loppet av en kvart ser fem personer vars främsta utmärkande drag är att de allihop ”nyligen gifte sig”.

Så jag nöjer mig med .

Förhoppningsvis kan det få några hugade spekulanter att se igenom pr-maskineriets lögner som blåst upp det här spelets betydelse till Jupiter-stora proportioner. Trots att den snarare är av atomisk litenhet.

Jag hyser förvisso inga större förhoppningar om att några avdragna plus kommer att hindra Ubisoft från att genast ge sig i kast med att utveckla ”Watch dogs 2”.

Men kanske kan det stoppa dem från att sälja det i en säck.

Jakob Svärd