Plojig 90-talspastisch

Uppdaterad 2015-07-01 | Publicerad 2015-06-08

Kung fury-spelet är inte mer än en gullig bagatell

BEAT ’EM UP När jag säger att ”Kung fury” baseras på ett gammalt skämt syftar jag inte på att 80-talet är nästan tre årtionden bakom oss. Utan på att axelvaddarnas och laserdinosauriernas decennium har parodiserats oupphörligt sedan klockan slog 1990: av filmer, tv-serier, konstnärer, artister, designers, modehus, spelutvecklare och säkert rörmokare, körsnärer och fondförvaltare också.

Noll förväntningar

Så ni får förlåta mig om jag inte, till skillnad från resten av internet, skrattar läpparna ur led varje gång ”Kung fury” kommer på tal.

Och om jag förväntade mig noll och intet av spelversionen. Spelvärlden är ju, likt alla andra världar, redan nedlusad med 80-talspastischer av varierande fyndighetsgrad: från ”Scott Pilgrim vs the world” till ”Far cry 3: Blood dragon” till ”Drift stage”. Spel med en fäbless för krom, blixtar, vhs-flimriga videoeffekter, reverbtunga synthar och skorrande ljudeffekter.

Moln av ironi

Vad ”Kung fury: Street rage” har som dessa andra spel saknar är utvecklaren Hello There – den svenska uppstickarstudion bakom ”Taekwondo game world tournament”, spelet som är lika bra som dess titel är klumpig.

Precis som sin filmförlaga är ”Street rage” ett spel som fötts i ett moln av blixtar, krom och ironi. När man öppnar appen möts man av en uppstartsskärm för fiktiva konsolen Neo Fury, sedan blinkar ”insert coin” till tonerna av pumpande oktavbas på en simulerad crt-skärm konkav som en flaskbotten. Som titeln antyder är det här en hommage till (90-talsfenomenet!) ”Streets of rage” och dess gelikar: kyligt isblå gator fyllda med färgsprakande fiender som ska dängas till döds medelst basalt kontrollschema. Genom att tajma de två (!) virtuella knapparna – höger och vänster – virvelsparkar, elchockar, skjuter och pucklar man sig igenom pixliga horder av sprakande robotar och nazister som exploderar i köttmoln eller får sina huvuden avskjutna.

Tillfredsställande rytmik

Det finns en tillfredsställande rytmik i beat ’em up-mekaniken – ett slag i luften innebär att man förlorar sin multiplier, så det gäller att vara lika taktisk som blixtsnabb. Men eftersom anslaget är så snyggt – inte minst de handpixlade effekterna – önskar man att Hello There gjort något mer av det än ett ”Streets of rage” i axelvaddar och ironisk mustasch.

Följ ämnen i artikeln