Klyschigt, pubertalt – och genuint gripande
Uppdaterad 2015-06-26 | Publicerad 2015-05-23
The witcher 3 är bitvis fantastiskt – men svårt att älska förbehållslöst
ROLLSPEL Karl-Ove Knausgård har inte hunnit spela ”The witcher 3: Wild hunt” än.
Det är åtminstone vad man får anta med tanke på hur upptagen han varit med att försvara sitt författarskap i en mycket konstig text som publicerades av Dagens Nyheter tidigare i veckan. Jag säger ”konstig” eftersom delar av den på ett ganska briljant sätt lyckades fånga essensen av konsten, och hur den måste få vara helt fri att utforska vad det innebär att vara människa – medan andra delar mest lyckades fånga essensen av att vara en idiot.
Här, någonstans i Knausgårds förlovade gråzonsland, sitter polska CD Projekt Red och utvecklar fantasyspel med allt vidlyftigare ambitioner. Precis som den norske författarens dito har deras verk aldrig varit främmande för att ta i mänsklighetens mörkare sidor. Ända sedan de började göra spel baserade på Andrzej Sapkowskis bokserie ”Wiedźmin” har witchern Geralt of Rivias tillvaro bestått i att åla sig igenom djungler fyllda av monster – bara för att väl ute på andra sidan mötas av de verkligt läskiga individerna. Människor som inte styrs av blind blodtörst utan av inre drivkrafter och yttre faktorer som oftast går att förstå bara man anstränger sig tillräckligt mycket.
I ”The witcher 3: Wild hunt” är det svårare – och mer givande – att försöka göra det än någonsin förut.
Vågar närma sig mörkret
Tidigt i spelet stannar storyn till vid ett uppriktigt gripande drama. Vi möter ”Baronen”, en man som använder alkohol som livsbränsle och en morgon vaknar upp till en förskräcklig insikt: att hans fru och dotter har blivit bortrövade. Geralt börjar genast söka efter svaret på vad som hänt dem bland omgivningens blottade huggtänder och onda andar. Men det dröjer inte länge innan han tvingas rikta sina misstankar mot baronen själv.
Det visar sig att hans och hans frus förhållande varit minst sagt komplicerat: jämte löften om evig kärlek har en outsinlig flod av alkoholism, förnekelse, otrohet, illvilja och grymhet runnit. Man förstår att baronens fru och dotter inte blivit bortrövade av ett troll som bor under en bro. De har bara frivilligt flytt den man som med åren kommit att misshandla mamman såväl fysiskt som psykiskt. Och man blir genast förbannad på ännu en man som går i den långa manliga traditionen av att ta ut sin ilska och frustration över ännu en kvinna.
Men det briljanta med ”The witcher 3: Wild hunt” är inte att det vågar närma sig det där.
Det briljanta är att det lyckas motivera det.
Enda konkurrenten: Telltale
Jag skriver inte för en sekund under på att baronen handlat rätt – och ändå får jag svårt att döma honom lika hårt när spelet visar hur dominobrickorna fallit till hans nackdel. Det är en emotionell storm som fört honom till den där ensliga stranden där han vänt sig mot de han säger sig älska. På pappret blir jag mörkrädd när jag inser vad det gör med mig: jag försöker ”förstå” en kvinnomisshandlare. Naturligtvis inte vad gäller själva handlandet – men i de sociala faktorer som drivit honom till att utföra det. Jag tänker på hur detta vidriga aldrig går att försvara, men också på hur man under vissa omständigheter märkligt nog kan känna sympati för människor vars handlingar man hatar.
På den punkten är den enda egentliga konkurrenten till ”The witcher 3” den första säsongen av Telltales ”The walking dead”.
Unikt inslag
Inte sedan Clementine tvingades orientera sig genom vuxenvärldens empatiskt förvirrade korridorer – och samtidigt undvika att bli biten av zombier – har spelmediet varit lika intressant i utforskandet av det mänskliga. Det blir många gånger smutsigt, ibland vidrigt, men ändå hela tiden magnetiskt tilldragande i sin vilja att vrida och vända på allting. ”The witcher 3:s” besatthet av att utforska våra mörka sidor drivs dock inte av en vilja att glorifiera eller gotta sig i dem – utan av en genuin vilja att förstå varför de existerar.
Det gör att det, trots att det hunnit bli 2015 nu, fortfarande framstår som ett rätt unikt inslag i ett spel.
Slåss mot siffror
Någonstans i bakgrunden finns så klart ett annat ”The witcher 3”. Det som mest handlar om att slåss mot fiender uppbyggda av siffror, om att brygga magiska drycker och pussla ihop fragmentariska kartor för att hitta ny spännande utrustning. Man skulle enkelt kunna bre ut sin text om hur fantastisk själva spelvärlden är. Om hur skådeplatsen för ett av de största och mest innehållsrika rollspel som gjorts är fantastiskt fin med sina brinnande himlar, vindpinade skogar och små porlande bäckar. Och om hur utvecklarnas påstående om att den tar hundratals timmar att utforska till fullo närmast känns som en underdrift.
Finaldelen i trilogin bjuder egentligen inte på några radikalt annorlunda idéer vad gäller spelets gameplay. Geralt kan för första gången hoppa, dyka efter skatter på havsbottnen och stridssystemet har gjorts lite snabbare och mer actionfyllt, utan att tulla på det taktiska lager som kommit att bli något av ett adelsmärke för serien. Mest imponerande är den rena storleken på spelvärlden som vida överträffar snart sagt alla andra open-world-rollspels. White Orchard, Velen, Novigrad och Skellige Islands bildar en sömlös helhet som kräver att man sitter upp till häst, springer till fots och seglar över stora vatten för att låta sig upptäckas.
Och det är ett stort nöje att göra det. Men oavsett hur många kreativa transportsätt, inbyggda samlarkortspel och detaljerade kvadratkilometrar fantasyvärld spelet presenterar är det inte dessa saker som bränner sig fast. Det som stannar kvar är istället det djupt mänskliga som hela tiden bubblar under ytan av alvöron, eldbollar och andra klyschor.
Kryllar av sexanspelningar
Tyvärr färgas ”The Witcher 3: Wild hunts” story inte bara av utvecklarnas vilja att förstå det mänskliga. Den färgas också av deras uppenbara oförmåga att göra just det.
Spelet kryllar av prepubertala sexanspelningar som skulle kännas mindre malplacerade i en kristen reklamfilm än de gör här. CD Projekt Red har tagit några välbehövliga myrsteg framåt – de är inte längre samma utvecklare som reducerade kvinnor till samlarkort i det första ”The witcher” – men de har heller inte lyckats tvätta bort den gamla vanliga vardagssexismen helt och hållet. Det gör det svårt att älska ”The witcher 3” förbehållslöst. Precis som Knausgård kombinerar det några sanslöst smarta idéer – med några av de mest korkade du kommer att stöta på.
Plumpt och ”edgy”
Ändå hamnar det förutsägbart fantasy-plumpa, de otaliga buggarna och de tröttsamma ”edgy” inslagen som de spelbara bordellbesöken i skymundan bakom spelets viktigaste poäng. Eller rättare sagt: dessa saker förhindrar inte att spelet också har en sådan.
Nämligen att spel – precis som all annan konst – måste få närma sig det obehagliga och jobbiga, och ofta är som allra bäst när de gör just det. Åtminstone så länge som syftet med det är att förstå varför mänskliga drivkrafter ofta leder till så mycket destruktivt.
Även om man ibland skulle önska att utvecklarna haft förmågan att vrida och vända lite mer på sin egen roll i den ekvationen.
Jakob Svärd