”Skulls of the shogun” är hårdkokt hardcore

Alfred Holmgren

Studion 17-Bits XBLA-fullträff är inte vacker att se på – men underbar att spela

STRATEGI 1958 utvecklades klortiazid – det första erkänt effektiva medlet mot högt blodtryck.

55 år senare uppfinner spelstudion 17-bit dess raka motsats.

I sina bästa stunder är ”Skulls of the shogun” som att spela rundpingis med fyra bollar samtidigt. Multiplayer-läget går ut på att en handfull spelare skyfflar runt varsin liten armé medan som tiden man har på sig för varje drag rasar i botten snabbare än en THQ-aktie. Om man kallar det ett ”omgångsbaserat strategispel” (eller ”taktik”-, om man ska vara petig) låter det väldigt sävligt, men kör man med tidsbegränsning är det så stressigt att synapserna slår knut på sig själva.

Begåvad ai

Utvecklaren 17-bit kallar sig en ”boutique independent developer” som gör spel som de var ”innan din mamma spelade tv-spel”. Det är en märklig beskrivning. Ser man bortom enstaka chipjinglar och laddningsskärmar som lånar estetiken från Saturn-omslag känns det snarare väldigt modernt med ett strategispel som faktiskt kommer överens med en handkontroll.

Tonträffen är också väldigt 2013. Storyn, om en olycksalig japansk general som röjer upp i dödsriket och blir starkare av att gnaska i sig sina fienders kranier, är inte direkt något Herman Lindqvist hade kunnat skriva. Dialogerna består uteslutande av humor lika självmedveten som Skynet. Ai:n är förresten ungefär lika begåvad också – drar man ett snitt i den fluffiga ytan finner man en kärna av hårdkokt hardcore.

Inga genvägar

”Skulls of the shogun” är inte intresserat av några enkla genvägar. Om man misslyckas med att tänka ihjäl sin motståndare går det inte att falla tillbaka på en klassisk tank rush.

Man kan visserligen hamstra ris (spelets enda resurs) och köpa nya enheter genom att erövra vissa punkter på kartan. Balansen regleras dock obönhörligt av att man bara har fem drag på sig per runda. Bränner man tid och pengar på att frammana en stor mängd bågskyttar och ryttare slutar det ändå med att de bara blir stående. Istället gäller det att så finkänsligt som möjligt dirigera en kärntrupp bestående av enheter med lång räckvidd och, om man är hugad, en general (som tål väldigt mycket skada, men är riskabel att ta med sig eftersom det är game over om han dör).

Kontentan av allt detta är att om man inte tänker framåt så målar man oundvikligen in sig i ett hörn – dit datormotståndarna entusiastiskt följer efter och massakrerar en. Ofta är det en god idé att spara i början av varje runda.

Och även om den absurda prissättningen – 360-versionen kostar i runda slängar 75 000 gånger mer än dem till pc och Windows-mobiler – får mig att vilja svälja ett flak klortiazid så är det fantastisk valuta för pengarna. Att plöja den köttiga kampanjen och uttömma alla multiplayer-möjligheter är knappast gjort i en handvändning. Eller hundra.

”Skulls of the shogun” har med andra ord en given förstaplats i din nedladdningskö.

Men låt inte din mamma spela det om du är rädd om henne.