Vackra pusselbitar – men ’Gran Turismo’ saknar helheten
Uppdaterad 2013-03-01 | Publicerad 2009-10-09
Polyphony Digital har ägnat mer än fem år åt att sätta ihop ”Gran turismo” till PSP.
Låt oss börja med att slå det i bitar.
Tänk bort licenserna, de genomarbetade bilmodellerna, körlektionerna, banorna – allt krom, helt enkelt. Vad är det då som återstår?
Bilspelet med den tyngsta körkänslan? Den mest trovärdiga simulatorn?
Den flashigaste arkadracern?
Eller inget av det där, utan ett ”Pokémon” på fyra hjul?
Just det.
”Gran turismo” var länge det mest verklighetstrogna bilspelet, men förtjusningen har alltid suttit i det fängslande karriärläget. I hur man tvingats förnedra sig i snigelsnabba lådbilsrace innan man fått chansen att fylla garaget med Vipers och konceptbilar.
PSP-versionen av ”Gran turismo” har egentligen allting. Utom det där. Spännvidden är imponerande, grafiken ofta svindlande. Det ser givetvis aldrig lika snyggt ut som på PS3, men ibland lyckas det nästan lura en.
Utan ett sammanhängande karriärläge, det som är seriens egentliga bränsle, blir dock alla banor och bilar bara en lång rad vackra pusselbitar som aldrig bildar en sammanhängande helhet.
Och vad är det då som återstår?
Just det.