En storslagen slutstrid

Alfred Holmgren

"Halo 3" är i en klass för sig

Efter sex år, ett generationsbyte och flera små revolutioner får inte "Halo"-trilogin en slutpunkt.

Utan ett svampmoln.

"Halo 3" är så överdådigt påkostat, utrustat och utsmyckat att det är svårt att förstå vad som ska kunna överleva i dess skugga.

Men medan flerspelarläget mognat till en gyllene nyans känns kampanjen som om den legat djupfryst sedan 2001. Det första "Halo" lämnade så många kulhål efter sig i genrens självbild att ingen shooter kom ut oskadd efteråt. I "Halo 3" är det mesta istället så välbekant att man på flera banor tycker sig kunna urskilja blodfläckarna man lämnade efter sig för sex år sedan.

Samtidigt skyfflar utvecklarna Bungie, i sin iver att hinna med allt innan de sätter punkt, in så många nya funktioner att den grundläggande balansen närapå kantrar – medan storytrådarna broderar en oöverskådlig väv av korsreferenser och spruckna allianser. Och i en hårt taktisk shooter som "Halo" är det livsfarligt att prioritera fläsk före funktion.

Men alla förbehåll förintas när man dyker ner i onlinelägets Youtube-kretslopp av närbilder på headshots och tramsiga dödsmatchvarianter. Och i centrum för allt bultar ett stridssystem vars flärd och finess fortfarande, efter sex år och häpnadsväckande få ingrepp, står i särklass.

"Halo 3" är ingen teknisk knockout som "Gears of war" och det tar sig inte över ribban "Bioshock" och "The Darkness" satt för förstapersonsberättande. Men det är den mest storslagna versionen av ett spel som borrade sig in i våra hjärtan redan när den första tomhylsan föll vintern 2001.

Och som kommer stanna där så länge de fortsätter att falla på Xbox live.