Vi borde tacka Ebert – inte attackera honom
Alfred Holmgren: Ebert gjorde spelvärlden en stor tjänst
Världens viktigaste spelkritiker är död.
I skuggan av hans gravsten dansar trollen.
När Roger Ebert skrev sin första filmrecension existerade fortfarande inte vår definition av ”zombie”, så han kallade monstren i ”Night of the living dead” för ”gastar” istället.
Det är 46 år sedan nu.
Sedan dess har Ebert gjort sig ett namn som världens främsta filmrecensent, en man med betydligt större makt och publik – för att inte säga intellekt – än de flesta regissörer. Med decennierna har han förvandlats till ett levande monument – som vi de senaste åren tvingats se vittra bort bit för bit. Ändå var han så närvarande i våra liv, via Twitter, Facebook, blogginlägg och recensioner, att dödsbudet i april kom som en chock.
Att säga att filmvärlden förlorat en av sina viktigaste röster vore lika korrekt som paradoxalt: Ebert förlorade sin egen efter en käkoperation 2006. Sedan dess har han istället uteslutande kommunicerat via talsyntes och text.
Ännu mer paradoxalt är att hans bortgång är en lika stor förlust för spelvärlden.
Eberts interaktioner med det för honom främmande mediet och dess publik kan lätt framstå som rent destruktiva. Han proklamerade att tv-spel aldrig kommer kunna bli konst. Han sparkade ner våra mest älskade spel från dess piedestaler och såg nöjt på när de slogs i skärvor. Han dömde ut storyn i Jonathan Blows ”Braid” som något man kunnat läsa i en långrandig lyckokaka. Han kallade ”Flower” dekorativt på samma nivå som ett gratulationskort.
Det var i själva verket det bästa som kunnat hända spelkulturen. Eftersom Ebert saknar de affektioner som förblindar många spelare kunde han onostalgiskt och nyktert skrapa bort den tunna konstnärliga fernissa vi gillar att klä spelen i. Plötsligt började det gå upp för folk, hur mycket de än gapade och skrek, att det inte bara är ignorans och idioti som får många att rynka på näsan inför spelmediet. Plötsligt blev de tvingade att formulera riktiga argument för att backa upp sina ståndpunkter (vilka Ebert i sin tur gjorde kaffeved av på nytt).
Det var ett verbalt slag där tusentals skott avlossades, nästan samtliga från spelarnas läger. Ebert ryckte på axlarna och skred vidare, lika orubblig som alltid. I spelkulturen gapar däremot än idag det djupa sår som konflikten plöjde upp.
Därför är det inte oväntat att det, bland alla kärleksfulla farväl från namn som Steven Spielberg och Barack Obama, finns de som tjoar förtjust över Eberts bortgång. Det är en ära de delar med ärkehomofoba trollkyrkan Westboro Baptist Church.
Frågan är bara vem som skriver krönikor till deras ära om 46 år.