Tar fajten – om årets bästa spel

Alfred Holmgren

Första intrycket: Street fighter IV

helskärm

Från 12 år, Playstation 3

BEAT 'EM UP Säsongens färg: hybris.

Sony satsade liv och lem på att gulliga men traditionella plattformaren ”LittleBigPlanet” skulle få massorna att falla för Playstation 3. Det gjorde de inte.

Capcom, å sin sida, är fast beslutna om att extremt konservativa ”Street fighter IV” ska få ströspelarna att vallfärda till fightingspelen igen.

Det kommer de inte.

Däremot har Capcom lyckats åstadkomma något helt annat: de har gjort 2000-talets bästa spel i genren. Det finns knappt en enda aspekt av ”Street fighter IV”, från koncept till presentation, som inte framstår som en enorm triumf.

För att förstå ”Street fighter IV” måste man förstå att det mer än något annat är en publikfriande återgång till karaktärer och spelsystem från ”Street fighter II” – världens mest populära fightingspel någonsin. Det ritas upp i 3D där gyllenrostade färger dränks i kladdigt bläck, men slagsmålen utspelar sig precis som förr helt och hållet på ett platt plan där man bara kan röra sig åt vänster eller höger. De nya karaktärerna är fantastiska, men alla kommer ändå välja Ryu, Ken eller Chun-Li.

Samtidigt öppnar det uppdaterade karaktärsgalleriet, kryddat med explosiva trick som EX-specialare, Ultra combos och Focus-kontringar, för helt nya spelstilar. Den ena mer extravagant och exotisk än den andra – trots att nästan varenda rörelse egentligen är förankrad i ett 15 år gammalt spel. Här finns halsbrytande vändningar, dödlägen, blixtrande utfall – och finurliga sätt att ställa varje skenbart förlorad match på huvudet.

”Street fighter IV” har också något ständiga hardcorefavoriten ”Street fighter III” saknar: karisma. Faktum är att det formligen dryper av den, likt en honungsdränkt vaxkaka. Hela det legendariska karikatyrsgalleriet från ”Street fighter II” – inklusive djungelmonster och sumobrottare – är intakt, och görs sällskap av en handfull bekantskaper från ”Alpha”-serien. Men de gamla 2D-figurerna har fått tyngd och djup, papperstunna sprites sväller till tredimensionella monster av stenhård muskelvävnad packad under ärrad hud.

Jämfört med mjukt flödande casualfavoriter som ”Tekken” och ”Dead or alive” är ”Street fighter IV” blixtrande snabbt och stötigt på ett sätt som kommer lämna många nykomlingar med blåmärken och ångest.

Men för oss som redan fått blodad tand återstår egentligen bara en fråga:

Huruvida det här blir årets bästa fightingspel.

Eller årets spel.