Svenska Helldivers en spelupplevelse du inte vill missa

Visar upp finkalibrerad känsla för speldesign

ACTION Det är en uttjatad sanning att 80- och 90-talens spel var sadistiskt svåra jämfört med dagens.

Men det gör den inte mindre sann.

Forntidens spelutvecklare ställde så höga krav att det snabbt uppstod ett behov av digitala nödutgångar för mindre skickliga spelare. Och det var här fusken kom in i bilden: hemliga koder som i utbyte mot fler liv och mer ammo verkligen fick en att känna sig som en värdelös fuskare.

Idag har den där kulturen dött ut helt. Och kanske ska vi vara glada för det. Om det fortfarande var lika kontroversiellt att fuska i spel hade nämligen ingen tagit sig igenom ”Helldivers” med äran i behåll.

Till ytan sett är ”Helldivers” en ganska traditionell, co-op-fokuserad twinstick-shooter. Som del i en militär überstyrka ska man rensa tre solsystem från fiendetrupper genom att landa på slumpgenererade planeter och utföra en rad uppdrag. Dessa uppdrag kan handla om allt ifrån att försvara en bas till att bomba en radaranläggning, och varieras friskt.

Utmaningen är inte att klara sina objectives – utan att lyckas hålla sig vid liv alls. Oavsett om man spelar ensam eller tillsammans med andra spelare gör nämligen ”Helldivers” skäl för sitt namn. Det är ingen enkel uppgift att hålla cyborgernas eldkastare på avstånd, fly undan prickskyttarnas glittrande lasersikten och tygla insektkrypens kamikazeanfall.

Och det är här fusken – än en gång – kommer in i bilden. I takt med att man levlar upp och befriar planeter låser man upp så kallade stratagems – support från ovan i form av mechrobotar, flyganfall, ammunitionslådor med mera – som man kan kalla in vid behov. Men ju bättre stratagem desto mer komplicerad är den knappkod som ska matas in. Det finurliga är att de bästa hjälpmedlen kräver avancerade kommandon, och nerver av stål, mitt i stridens hetta.

Det här är inte det enda exemplet på hur svenska utvecklarna Arrowhead tvingar spelarna att tänka taktiskt. När man laddar om det tunga maskingeväret tvingas man stå still i flera sekunder, vilket ofta känns som en mardrömslik evighet. Och eftersom ens egen eldgivning även skadar andra spelare måste man hela tiden förhålla sig till deras positioner när skiten träffar fläkten – vilket är lika svettigt som det är roligt.

”Helldivers” indikerar med all önskvärd tydlighet att fjolårets såsiga ”Gauntlet”-remake var ett enskilt snedsteg för Arrowhead. Här visar studion att de besitter något som inga koder i världen kan fuska fram:

En finkalibrerad känsla för speldesign.