Prins med ett förtrollat flyt

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-07

Popkulturhistorien vimlar av verk och artister som stått och vinglat på klassikertröskeln utan att snubbla in på rätt sida.

Det är ett problem Ubisoft är plågsamt välbekant med. Spelgiganten har hittat nyckeln till kritikernas hjärtan och konsumenternas plånböcker med sin stadiga ström av storsäljare. Men när historieböckerna skrivits har inget Ubisoft-spel någonsin räknats till sin generations mästerverk.

Om det är något som varit nära är det ”Sands of time”, första kapitlet i ”Prince of persia”-trilogin till Playstation 2. Spelen blev snabbt de facto-mallen som alla plattformsäventyr med actionanspråk skulle komma att pressas igenom.

När prinsen nu gör nydebut bevisar han också direkt att han har en plats även i dagens spelutbud. Upplägget i ”Prince of persia” är snarlikt föregångarnas, men fortfarande mycket mer slipat än hos ängsliga ättlingar som ”Tomb raider: underworld”. Den rätt begränsade interaktionen kretsar kring oändliga serier av akrobatiska övningar. Man hoppar mellan pelare, svingar sig från vågräta flaggstänger, klänger på väggar och fäktas med monster. Men trots att det är lika repetitivt som ”Tetris” uppstår ett förtrollande flyt när prinsen likt en rovkatt kastar sig från hinder till hinder och klöser sig upp för bergväggar.

De nya greppen är alla smarta. Prinsessan Elika, som följer en vart man än går, är i princip en vandrande checkpoint som fångar upp prinsen varje gång han är nära att dö. Spelvärlden är mer öppen än tidigare, och den österländska fonden ibland ögonsmältande vacker. När man klarat en bana fräter solen bort den mörka infektionen som drabbat landet i en blomstrande ljusexplosion som hämtad ur ”Okami”.

Det finns egentligen bara ett problem: ingen kommer minnas det här spelet när uppföljaren släppts. ”Prince of persia” tar sig vatten över huvudet när det försöker närma sig titaner som ”Zelda” och ”Ico”. De sega, stötiga striderna hotar alltför ofta sabba tempot, och för varje strömlinjeformad plattformspassage finns minst en sektion som bara känns ofokuserad och frustrerande.

Då spelar det ingen roll att prinsen hänger, klättrar, skuttar och fäktar som besatt. Hur han än kämpar och står i ligger alltid den där hägrande briljansen precis utom räckhåll.

ANNONS