För bra – för att bara vara ett fps
Bioshock infinite hör inte hemma i samma kategori som Battlefield
Sökes: en helt ny genre.
Finnes: ”Bioshock infinite”.
Det brukar sägas att bara fantasin sätter gränserna för dagens spel.
”Bioshock infinite” är beviset på att det finns betydligt fler faktorer än så att ta hänsyn till.
I ”Infinite” har Irrational Games byggt upp en svävande stad, Columbia, som ser ut som en fjärde juli-parad på Disneyland. De har fyllt den med rasbiologiska demagoger, motståndsrörelser och en privatdetektivs jakt på en flicka med en hemlighet. Det är början på en rafflande historia med tung politisk laddning i en unik värld.
Men sedan sätter de ett vapen i våra händer och ber oss skjuta skiten ur alltihop.
”Bioshock infinite” har en rafflande berättelse, tung politisk laddning och en unik värld. Tyvärr har det också ett S i genrebeteckningen. Ett Shooter i First Person Shooter.
Det är inte det att det är en dålig shooter. Irrational gör sitt bästa för att ta itu med genrens rutinmässighet. Men man kan också ana våndan över att göra spelarens karaktär till en skjutglad seriemördare i ett spel där allt annat har en verkshöjd som tornar upp högt bland molnen. ”Bioshock infinite” är helt enkelt alldeles för bra för att reduceras till en shooter. Alldeles för begåvat för att sorteras in i samma fack som ”Call of duty” och ”Battlefield”.
Under årets Game Developers Conference-mässa försökte speldesignern Walt Williams övertyga oss om att man faktiskt kan svepa in fps-genrens ofrånkomliga våld i ett moraliskt dilemma. Williams skrev manuset till fjolårets ”Spec ops: The line” som ville vara ett sorts feelbad-spel; här skulle spelaren minsann få ta konsekvenserna av sitt hämningslösa avtryckarfinger. Ett lovvärt initiativ och en välkommen reaktion – men också en billig genväg.
Vad utvecklare som Williams och Irrational måste våga göra är att överge shootern helt och hållet. Att klura ut en spelmekanik som inte går ut på att se deras fascinerande och fasansfulla fantasivärldar genom ett hårkors.
Grundproblemet är ett klassiskt moment 22: ”Bioshock infinite” hade aldrig fått finansiering om det inte kapitulerat inför en av spelvärldens mest tröttkörda genrer. Columbia må existera tack vare de stora utgivarnas diktatur – men det är också den som fjättrar fantasistaden vid en alldeles för grå verklighet.