En DJ-dröm – i finsoffan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-01
Det vitaste ögonblicket i mitt liv var när jag en mulen höstdag sicksackade från trottoar till trottoar i Harlem för att inte befinna mig på samma sida som de, i mina ögon, livsfarliga gäng som samlats där.
Mitt näst vitaste ögonblick var att sitta hemma i min fjortontusenkronorssoffa med en skivspelare i formgjuten hårdplast i knäet och stelarmat scratcha mig genom ”Another one bites the dust”.
Den förödmjukande känslan var lika stor i båda fallen.
”Guitar hero” var en aha-upplevelse. Man svalde rockstarillusionen rakt av och efter bara någon timme kunde man plocka ner Bostons bilåkaranthem ”More than a feeling” i rader av gula, gröna och röda kombinationer.
Tröskeln för ”DJ Hero” är högre än så. Spelet är mer statiskt, man trycker på knappar, rycker i en crossfader och sitter mest och balanserar skivspelaren i knäet – medan man i ”Guitar hero” kunde leva ut varenda yxhuggande, kulsprutemejande, bakom nacken-spelande pose som man någonsin lärt sig från tv.
Till slut jobbar man sig in i känslan. Och medan man växlar spår, sätter beats och scratchar loss till Grandmaster Flashs vilda props så byggs luftslottet: jag leds att tro att det är jag som styr musiken istället för tvärtom. Och så sakteliga kryper även en respekt för dj-yrket upp på mig – man ser gränsen bli allt tydligare mellan att faktiskt dj:a och att bara vända skivor.
Det hjälper att urvalet av låtar är så bra, man mosar samman två parallella spår med en flyhänt klipp- och klistrateknik och förundras över hur bra Weezer och Cypress Hill samsas på tallriken (även om man lagt scratchtillfällen taktiskt nog att censurera bort alla okvädningsord ur ”Insane in the brain”).
På egna ben är ”DJ Hero” inte lika omvälvande som sina föregångare. Men Activison har varit smarta nog att integrera gitarrer även i detta spel. Genom att låta någon spela andragitarr (bokstavligt talat) skapar man mashups i realtid med riktiga instrument och skivspelare (tänk ”Walk this way”-videon IRL i ditt vardagsrum) – och i spelform blir plötsligt rapmetal som en högst förlåtlig hybridform.
Mitt under en sådan glödhet session hinner jag önska mig tillbaka till Harlem för att vinna nya vänner med mina nyvunna skills. Sen tar låten slut, drömmen skingras. Och jag är tillbaka i min Mio-soffa med begynnande tennisarmbåge.