En snygg skrattfest
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-21
A vampyre story är som att vara instängd i en hiss med Arne Hegerfors
Någon timme in i ”A vampyre story” utbrister karaktären Mona LaFitte metamedvetet ”Can’t anything be easy around here?”
Nej, det kan det inte.
”A vampyre storys” pappa heter Bill Tiller och jobbade på utvecklaren Lucasarts under guldåren på nittiotalet. Han verkar inte ha sållat särskilt mycket i bagaget sedan dess.
Trots snabbkommandot som pekar ut alla objekt man kan interagera med är ”A vampyre story” lika brutalt svårt som sina förfäder. Till skillnad från samtida sysslingar som ”Nikopol” och ”Dracula: origin” beror det inte på att det finns för få saker att experimentera med. Utan att det finns så många att man drunknar i dem.
Men det är också precis så fängslande att man till slut reduceras till att sitta där och likt en kinesisk guldfarmare klicka sig igenom precis varenda tänkbar kombination. Med Monas och tröttsamma sidekicken Frodericks oupphörliga putslustigheter känns det som att vara instängd i en hiss med Arne Hegerfors.
Hur många blåmärken man än får på vägen växer dock ”A vampyre story” ju mer tålamod man investerar. Bitvis är det, precis som Lucasarts gamla klassiker, så roligt att man skrattar tills det gör ont. Ofrivilliga vampyren Mona är den perfekta protagonisten: charmerande, cynisk och classy. Dessutom låser stämningen fast en direkt. Med sina groteskt vackra handmålade bakgrunder är det här utan tvekan ett av årets snyggaste spel.
Se det som kompensation för sveda och värk.