Nintendo inte längre herren på täppan

Efter Rayman legends är det uppenbart: plattformsgenren tillhör numera Ubisoft

helskärm

PLATTFORM Jag kan inte sluta skrika.

Rayman har precis hoppat ner i vattnet och simmat iväg, jagad av svärdfiskar och mäktiga krabbvarelser, när soundtracket drar igång en helt fantastisk Raymaniserad version av rockabilly-dängan ”Woo hoo”. Alla hopp och rörelser tajmas till låtens ackord och sång, som om mina knapptryck regisserade en scen i en musikal. Flygande piratskepp släpper bomber efter mig, fiskar flyger upp ur vattnet i takt med tonerna, spetsiga faror i varenda hörn tvingar mig att navigera banan med millimeterprecision.

Det är inte Rayman som drunknar. Det är mina ögon som gör det.

Hela sekvensen är något av det mest fantastiska jag någonsin upplevt med en handkontroll i händerna – en scen som sätter mitt hjärta i brand, och ger ögonen en simmig glans som till slut tvingar mig att pausa spelet.

Spemediets zenit

Efter det makalösa ”Rayman origins” rusade mina förväntningar på uppföljaren snabbt iväg till nivåer som vanligtvis är reserverade för Nintendos plattformsspel.

Jag hade kunnat sikta betydligt högre än så.

”Rayman legends” hör inte hemma i min Playstation 3, det hör hemma i en tidskapsel eller en rymdsond som Nasa skickar ut för att visa främmande civilisationer exempel på mänsklig kultur. Vi borde låsa in det i ett bombsäkert bankvalv djupt nere i underjorden för att försäkra oss om att kommande generationer får återuppleva ögonblicket då spelmediet nådde sitt absoluta zenit. Och överträffade de flesta andra kulturyttringar av bara farten.

Jag kan inte erinra mig någon tecknad film som målats med samma detaljrikedom, fantasi och bländande färgglad fernissa; eller för den delen ett plattformsspel som så fullständigt suger musten ur den mänskliga kreativiteten.

Bygger vidare på ”Origins”

”Rayman legends” står stadigt på samma grund som föregångaren ”Origins” etablerade. Det låter en till fyra spelare ta sig an gigantiska lucha libre-bossar, stressiga gatlopp längs vindlande bönstjälkar, nerviga undervattenspassager och finurliga labyrintpussel. Plattformandet är böljande och flärdfullt, men det är de många spelmekaniska infallen som verkligen ringar in spelets storhet.

På en bana skapar man vägar framåt genom att låta Raymans lille sidekick Murfy äta sig igenom bakverk, på en annan måste man akta sig för Zeus blixtkastande pekfinger genom att gömma sig under flygande sköldar, på åter en annan tvingas man igenom livsfarliga kubformade rum, som om man rusat rakt in i en snabbspolad Snurre Sprätt-tolkning av skräckfilmen ”Cube”.

Bort med sexismen

Michel Ancel och hans team har även åtgärdat den enda lilla defekt som plågade ”Origins”: det konforma räddandet av bystiga feer och den tröttsamma idén om kvinnan som trofé. I ”Rayman legends” räddar nämligen de kidnappade damerna sig själva – och det finns även några spelbara, sjukt tuffa krigarprinsessor i karaktärsgalleriet.

Det visar att Ancel och Ubisoft tar till sig kritik och vågar vara progressiva, till skillnad från ett alltmer ointresserat och liknöjt Nintendo som år efter år låter sina plattformsspel följa samma gamla inarbetade formel.

Pendeln har svängt. Plattformsgenren tillhör numera ett gäng finurliga fransmän som, om de spelar sina kort rätt, kan lägga hela världen för sina fötter.

Nintendo har all anledning att skrika.