Tröttande att skjuta robotar i röven

Alfred Holmgren

Terminator salvation

Medan jag skriver det här pågår ett krig i min tv. Inte för att det spelar någon roll.

”Terminator” handlar som bekant om hur livsfarlig AI löper amok, men det ser man inte mycket av i spelet. Inte ens när man släpper kontrollen, en kula ifrån döden, lämnar fienderna sin utstakade lilla hage för att göra slut på en. Istället står de kvar och matar betongen man duckat bakom med sina miniguns. Väntar man tillräckligt länge får ens osårbara (men fumliga) AI-kamrater in tillräckligt många slumpträffar för att man ska kunna gå vidare segrande. Det är en strid utan risk, utan nerv, utan insats. Och när jag lyfter kontrollen kommer det stå mig tusen likadana åter.

Det är det bestående intrycket av ”Terminator salvation”: det är inte på riktigt. Ofta visar det gott om potential, speciellt när man skruvar upp svårighetsgraden. Man flankerar, tar skydd och lobbar granater tills fienderna kollapsar i små gnistrande explosioner. Men efter ett tag tröttnar man till och med på att skjuta robotar i röven. Humöret kan höjas när man ser det matta solljuset lysa upp en trädkrona mitt i ett disigt, utbrunnet stadskvarter. Los Angeles är en av världens fulaste städer i verkligheten, men den har lämnat vackra ruiner efter sig.

Fina bakgrunder kan dock inte ge ”Terminator salvation” det som får ett actionspel att kännas brännande akut istället för bekvämt automatiserat: oförutsägbarhet, desperation, hjälplöshet, känslan av att det hela vägen är en strid på kniven.

Jag vill minnas att det var ett centralt tema i en viss film också.