Kriga som om det vore 1989

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-22

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus World in conflict för tankarna till intensiva actionspel

Hejdå, Norge.

Sovjetiska missilregn lämnar svarta sårskorpor i skaren. Svärmar av amerikanska attackhelikoptrar dansar med ringlande luftvärnsraketer under ett gnistrande norrsken. Längs kusten bombas oljeplattformar sönder och samman.

Känner du igen ditt 1989?

”World in conflict” – vinnare av Guldstickan för årets svenska spel 2007 – är som att få ett hårt grepp om nacken och bli nedpressad i en tunna med isvatten. Istället för att lugnt och metodiskt etablera baser och samla resurser kastas man huvudstupa in i stridsscenarion där apokalypsen redan står och knackar på dörren. Eller är i full färd med att sparka in den.

Svenska Massive tar till det klassiska strategispelsknepet att presentera en hypotetisk historieskrivning, där kalla krigets frysta positioner är på väg att smälta i hettan från ett annalkande kärnvapenkrig. Sovjetunionen har redan färgat halva Europa blodrött när de drar vidare för att hänga upp hammaren och skäran över USA:s västkust.

Resultatet är franska kustbyar som förkolnas i korselden mellan Nato och Sovjet, ryska pansarbataljoner som gallrar ut amerikanskt gerillamotstånd bland bondgårdar och rutiga åkerlandskap, desperata kniven mot strupen-strider för att säkra Seattles hamnområde.

”World in conflict” får, med sina ständiga framåtryckningar och explosiva sammandrabbningar, ett temperament som för tankarna till intensiva actionspel snarare än dess genrekonkurrenter. Det hetsar en tills man sitter med andan i halsen medan ens trupper kryper fram över kartan mot nästa kontrollpunkt.

Och trots att det skalar bort det traditionella basbyggandet lyckas ”World in conflict” hela tiden hitta alternativa sätt att belöna en på. Det är en otrolig förödelse man har under sina fingertoppar, från markinfanteri och pansarfordon via en hel bukett av bombräder till spelets moneyshot – svampmolnet. Skalan är lika svindlande när man i ena stunden beundrar det svagt mullrande, knattrande landskapet från en vy uppe bland molnen, för att i nästa dyka ner till gatunivå och känna marken skaka av explosionerna.

Och när man i ”Complete edition” får se delar av spektaklet ur ryska ögon har vi återigen en anledning att kriga som om det vore 1989.

Eller åtminstone 2007.