Egensinnigt, vansinnigt, vackert

"Killer 7" liknar inget annat

Allt med "Killer 7" är felfritt.

Förutom själva spelet.

Upplägget är briljant: världen håller på att övertas av fnittrande zombiesjälvmordsbombare och det enda som står i dess väg är en schizofren krymplings sju högst skilda personligheter.

Dessa sju karaktärer – som dessutom besitter olika användbara egenskaper – skiftar man mellan, medan man följer den rälslinjära noir cool-världens krängningar. Skjuter bort kroppsdelar på zombies. Drar i sig deras blod. Och löser obskyra old school-pussel som verkar uttänkta med frimärken på tungan.

Spelmekaniken och känslan är irriterande ogästvänliga, begravda djupt under den stiliserade ytan. Kontrollerna bångstyriga. Storyn twistar förbi allt vad logik heter.

En sak är säker: "Killer 7" liknar inget annat. Och det är högst otroligt att någon kommer ge sig på något liknande, någonsin. Som Miles Davies freakjazzplatta "Bitches brew": surrealistiskt, egensinnigt, vansinnigt.

Vackert.

Kristofer Ahlström