21 års väntan – det är värt det
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-24
Bionic commando
Framför mig: en öde park omringad av tjock skog. Solnedgången lindar in trädkronorna i ett radioaktivt dis och målar en spräcklig relief på marken. Vid horisonten tittar några tippande skyskrapor upp över kalhyggen av raserad asfalt och kullvälta bilar. Tystnaden är bedövande. Allt som hörs är den spöklika vinden; en döende stads sista stumma andetag.
Bakom mig: 21 år av väntan.
Man kan anklaga ”Bionic commando” för mycket, men inte för att vara framstressat. Capcom har, tillsammans med Grin i Stockholm, långsamt byggt hajpen för retroklassikerns revival, bland annat med nedladdningsbara nostalgiruschen ”Bionic commando rearmed”.
Det har de också kunnat kosta på sig, för det ”Bionic commando” som nu släpps känns paradoxalt nog förbluffande nytt och innovativt. I grunden ligger fortfarande den mekaniska änterhake som låter huvudpersonen Nathan Spencer svinga sig mellan skyskrapor, lyftkranar och oljeplattformar i ruinerade metropolen Ascension City. Tänk Spindelmannen fast med dreads och tröttsamma attitydproblem.
”Bionic commando” är ett linjärt actionspel i hisnande skala, och med miljöombyten som vittnar om en få förunnad fingertoppskänsla. Striderna kräver en kombination av svingande, skjutande och sjuk jävla tur.
Och även om spelet är ett hypermodernt miljonbygge lyser arvet från åttabitstiden igenom. Storyn är så cheesy att man bara väntar på att ”Eye of the tiger” ska börja spelas i bakgrunden. Superskurkens grånade anlete och tyska buskisbrytning är en komisk passning till det japanska 80-talsoriginalets slutboss – en viss Adolf Hitler. Svårighetsgraden pendlar, på klassiskt manér, lika vilt som Nathan Spencer själv. Baksidan av de kittlande lufträderna är alla gånger då minsta millimetermiss slungar en rakt ner i en ravin. Att banorna hägnats in med dödliga radioaktiva fält (och helt vanligt dödligt vatten) gör dessutom vissa passager närmast outhärdliga.
Men när himlen öppnar sig och hela Ascension city breder ut sig under det smutsiga solskenet, när man tar ett djupt andetag och kastar sig rakt in i vyer som ser ut att sträcka sig till världens ände, flyger de där 21 åren förbi lika fort som skyskraporna i synfältets periferi.