Frätande kritik med blodsmak

Alfred Holmgren

Madworld gör inga anspråk på mening

Det finns de som menar att ”Madworld” förstör Wiis barnvänliga image.

Kanske tänker de på att man i stället för att hoppa på fabeldjur klyver folk med motorsåg.

Kanske på att man i stället för att trimma bort kroppsfett trimmar kroppar. Med motorsåg.

Eller på att man i stället för att spela golf spelar golf – med människohuvuden.

När jag träffade producenten Atsushi Inaba i somras frågade jag vad han ville säga med sitt spel. Svaret? Ingenting. Det är ju bara underhållning.

Platinum Games debut har redan rivit upp en portal till åttiotalets debatt om våldsamma filmer – och det båda sidor har gemensamt är att de inte tänker lyssna på någon. De blint rasande förbudsivrarna i ena ringhörnan, yttrandefrihetsriddarna med sin ”skjut innan du tänker”-logik i den andra. Och i mitten står Platinum Games och tiger.

Men spel som ”GTA IV” har redan visat vikten av att motivera sina provokationer i stället för att presentera dem som vilda slag i luften. Och problematiken blir ännu mer relevant i skenet av att ”Madworld” som spel betraktat är så bagatellartat. Protagonisten Jack rensar här stadsdel efter stadsdel i Varrigan city, som förvandlats till arena för ett ”Battle royale”-liknande gladiatorspel. Grafiken är svartbränt, knastrande monokrom med yviga stänk av rött. Men även om det är svidande stilfullt blir det snart väldigt enahanda att spetsa fiender på taggar, kasta in dem i jetmotorer och låta dem klyvas av enorma sågklingor.

När ”Madworld” verkligen bränner till är det inte för att man fått till en snygg avrättning, utan för att det träffar rätt med sin satiriska syra. I Varrigan city tvingas vanliga människor slåss på liv och död – som en biprodukt av överklassens jakt på nya krishärdar att ringa in med marknadsekonomier. Man måste vara blind – eller väldigt rik – för att inte se den frätande kritiken mot krigskapitalism och prestationshierarkins hänsynslöshet. Och medan Atsushi Inaba säger att ”Madworld” inte har något budskap blottlägger det frågeställningar som inte känns avlägsna ”Flugornas herre” och ”Mörkrets hjärta”.

Det är en tokig värld. Men den är vår.

Att påstå något annat är att sanktionera moralmobbens syn på spel som interaktiva barnprogram.