”Den mest mördande sågningen i årets Idol”

Martin Söderström tyckte duetten var publikfriande och kul

LULEÅ. Det har hängt i luften ett tag.

Nu ringer frågan klarare än någonsin.

Vad i hela friden sysslar juryn med?

helskärm

De har krävt underhållning. De har krävt dansmoves. De har krävt att Olle Hedberg och Andreas Weise ska leverera precis allt det som inte kommer sig naturligt för dem. Att de två sångarna ska vara mer cirkushästar i ”Idol”-manegen än sig själva.

Bästa vapnet är som bekant full attack. De två vännerna rustade sig till tänderna och levererade just vad som begärts av dem. Tre minuter hejdlös underhållning. Inga känslor, inga konstigheter utan plattan spikad i mattan och siktet inställt på show. På ös. På det där som faktiskt är roligt med musik. Personligen älskade jag det just för att det var så skamlöst. Så publikfriande. Så kul.

Tacken blev den mest mördande sågningen i årets ”Idol”-historia.

”Kårspex”. ”Firmafest”. ”Buskis”. ”Skitdåligt”.

Logiken tackade för kaffet och sköt en sexgevärssalut för dumheten och inkonsekvensen.

Att jurytrion har sina favoriter är inte konstigt. Men när deras sympatier blir så tydliga att det inte går att tolka på något annat sätt än att de vill ha ut en viss artist ur tävlingen så blir det båda förbluffande och oroväckande nära ren mobbning.

Jag trodde i min enfald att vi hade kommit längre. Att ”Idol” efter sju säsonger inte längre handlade om att vuxna människor i maktposition ska kasta avföring i ansiktet på unga talanger för ett enkelt garvs skull. Jag hade fel. Och plötsligt knackade 2004 på dörren och ville ha sin kränknings-tv tillbaka. Känns ju fräscht.

Det var väl egentligen oundvikligt. Ändå kan jag inte känna något annat än förvåning att Linnea Henriksson var en hårsmån från att få packa väskan i går. Hon är en av startfältets allra klarast lysande talanger. Samtidigt är det en tunn linje hon ständigt balanserar på. Den som går som ett rött streck mellan fantastiskt och för mycket.

I går var hon hela tiden millimeter från att ramla i galentunnan. Numret var teatraliskt och överspelat på ett sätt som jag kan se stack i ögonen på en fredagsgroggande tv-publik som fortfarande tror att popmusik handlar om att ”Singstar”-pricka toner fläckfritt. Samtidigt finns det en laddning, en spänning varje gång hon närmar sig en mikrofon. Det kan gå åt pipan, men det kan lika gärna bli magi.

Hon har klarat den balansen hittills. Det är sådant som gör en riktig stjärna.