Tar du genvägen får du stå ditt kast
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-28
Martin Söderström om Idolernas kontrakt
”Orimligt”, säger kritikerna om ”Idol”-kontrakten.
”Precis vad man hade kunnat vänta sig”, säger vi andra.
Det heter att det inte finns några gratisluncher.
Det finns heller inga som helst genvägar till nationell superstjärnestatus.
Utifrån må dock ”Idol” se ut som just det. En slags gyllene Wonka-biljett till popbranschens epicentrum. På sätt och vis är det sant. ”Idol” är ju en snabbfil rätt in i folks vardagsrum, en flygande start där du på nolltid blir på förnamnsbasis med miljoner svenskar. Fågelvägen till topplistan utan att behöva harva på en enda skitig källarklubb.
Så långt allt väl.
Å andra sidan avsäger du dig all form av kreativt inflytande, du sjunger covers i tv, blir känd på någon annans villkor – och du har skrivit på ett kontrakt som i praktiken innebär att TV4 kan claima din rumpa när de vill.
De säger åt dig att hoppa – du frågar lydigt ”hur högt”.
Det här är inget nytt. Eller ens särskilt förvånande. Det är bara omfattningen som hittills varit okänd.
Sådana här diskussioner uppkommer ju varje ”Idol”-år.
Det är för lite betalt, för strama tyglar, för strikt alkoholförbud eller för kassa låtar att välja på.
De tidigare hemliga kontrakten må innehålla rader som ter sig hårda på gränsen till ondskefulla.
Samtidigt går det inte att komma runt att alla känner till spelets regler.
Att alla som har en hum om vad ”Idol” är förstår att allt som görs hela tiden kan komma att bli ”Produktionens egendom” (ja, de skriver ”Produktionen” med stort P. George Orwell kunde inte ha gjort det bättre).
Väljer du genvägen får du också ta risken.
Det hela är ändå mycket enkelt. Vill du inte ställa upp så skriver du inte på. Vill du inte riskera att bli så fett ägd av TV4 att du lika gärna kan tatuera in deras knallröda logo över skinkorna så sätter du inte ditt namn på kontraktets streckade linje.
Valet är ditt.