Innerlig Cherrie om ortens glädje och misär

Hanna Olsson Berg

helskärm

Det sägs att man i en viss ålder slutar lyssna på ny musik.

Jag tror att undantaget finns när det är riktigt jäkla krisigt, då kan ny musik ta sig in. Den gamla väcker för många minnen, den nya är oanvänd och blir ett soundtrack till nuet.

För mig hände det förra våren, förra sommaren. Livet var i bitar och jag såg Cherrie på Stockholm Music and Arts. Det var som att något lossnade i bröstet.

Sveriges nya r’n’b-drottning svävade på scenen med innerlig röst och texter – förvisso om hjärta och smärta – men också om en värld jag knappt kände till.

Med samma innerlighet vänder Cherrie sommarprogrammet till sin syster, sina älskade vänner i Rinkeby.

Hon minns utsattheten under uppväxten i Finland, att inte höra hemma vare sig bland finländare eller somalier. Sedan flytten till Rinkeby där hon trots en rad otrygga omständigheter hittade en tillhörighet.

Cherrie kan berätta om barnfattigdom, rasism, förortens glädje och misär så att man ryser över hela kroppen. Precis som hon gör i låttexterna, precis så gör hon också i sitt sommarprogram.

Det här är lyssning för ovetande medelklass, för oss som inte har vänner som blir skjutna, för dem som lägger tid på att smutskasta vissa områden och grupper på nätet, för dem som växer upp.

Särskilt intressant är det att höra hennes erfarenheter som tjej i orten, att inte som killarna kunna drömma om att bli nästa Zlatan eller bli rik på att beckna knark. Hur vännerna försökte hålla henne tillbaka när hon till slut ändå strävade mot att bli artist.

Kanske är jag förblindad av att Cherries musik betytt så mycket för mig, men jag kan inte ens säga något cyniskt om att hon spelar tre av sina egna låtar. Jag ger upp.

Om Cherrie kan komma ihåg all skit som hänt men ändå le kan jag också minnas förra sommaren med något som liknar värme.