Indie? Indisk? eller Indian?

Per Magnusson

Det finns en fantastisk scen i filmen ”24 Hour party people”. Skivbolaget Factory records tar sina första stapplande steg. Grundaren, just bortgångne och enormt saknade Tony Wilson, diskuterar upplägget med en nitisk pubägare till lokalen som huserar Factorys första klubb. Den nitiska pubägaren frågar barskt vilken typ av musik Tony ska presentera.

Tony: Indie.

Nitisk pubägare: Indian?

I dag, 30 år senare, har vi lämnat den typen av missförstånd bakom oss. Indie härstammar ur termen indiependent som i oberoende. Det vet vi. Liksom att tekniken gjort ursäkter för undermåliga hemmainspelningar ohållbara.

Av lika okänd som outgrundlig anledning finns det än dock fortfarande ungdomar som sjunger dåligt, spelar falskt, har

grava synfel, otvättade hår, dålig hy och fula kläder. Bara för att det är så indie.

Det handlar med största sannolikhet om ex-mobboffer törstande efter nörd-revansch. Jobbig situation, men vad är poängen med ältande och påprackande?

För säg mig, i vilken annan yrkesgrupp kommer man undan med att vara dålig eller direkt okvalificerad? Föreställ dig anställningsintervjun där hjärnkirurgen glatt deklararer att han klistrat ihop sin egen läkarlegitimation hemma.

”Piloten är död, finns det någon flygvärdinna som kan flyga hem planet?”

Det finns dock gravt falskspelande artister som jag uppskattar. Jag tänker på Maher Shalal Hash Baz, den japanska krukmakaren som hyr in nya musiker till varje spelning för att skapa skolavslutningsstämning. Det kallas en musikalisk vision.

Har ni ingen sådan, ungdomar, snälla spara era röster. Bespara oss er. Eller köp ett kvalitetsschampo, åtminstone.