Brister i hjälpen för bortförda flickor

Nivette Dawod

helskärm

När ”Nadia” bad om hjälp att lämna landet hon förts bort till tyckte svenska ambassaden att hon skulle flyga med sin pappa – som hotat henne till livet.

Det rapporterar SVT:s ”Uppdrag granskning” i tre avsnitt som publiceras i dag.

– Myndigheternas brister tvingar tjejerna att utsätta sig för livsfara, säger Katia Wagner, reporter i programmet.

SVT-programmet ”Uppdrag granskning” har följt tre tjejer som blivit bortförda från Sverige till föräldrarnas hemländer. I samtliga fall uppges hedersmotiv vara anledningen.

– Vi har ofta hört om de bortförda, men i vårt reportage kan vi – från insidan av de utsattas skräckvälde – skildra hur det är när de är i det, när det pågår, säger journalisten Katia Wagner, som i flera år arbetat med de tre avsnitt som publiceras i dag.

Gemensamt för de tre fallen är att larmen om hedersrelaterat förtryck och våld har funnits där, bland annat via skolan och socialtjänsten, men att tjejerna trots det har blivit bortförda.

”Brister hela vägen”

– Deras egna berättelser visar på brister hela vägen, säger Katia Wagner.

I två av fallen har flickorna, som kallas Nadia och Amina i programmet, sökt hjälp hos svenska utlandsmyndigheter, men mötts av svaret att det inte går.

– I den avskärmade vardagen de lever i, med våld och dödshot, skapar det en enorm förtvivlan. De båda har i perioder varit helt uppgivna, och kontakten med myndigheter påverkar deras psykiska mående väldigt negativt eftersom det är så hopplöst för dem.

”Häpnadsväckande”

I Nadias fall tyckte svensk ambassadpersonal vid ett tillfälle att hon skulle flygas hem till Sverige tillsammans med sin pappa, som var den som hade hotat henne till livet. Detta eftersom man enligt det aktuella landets praxis inte kunde hjälpa henne utan pappans medgivande.

– Det är sådan häpnadsväckande inkompetens. Man kan inte sätta ett barn tillsammans med en presumtiv gärningsperson på ett flygplan. Det är så dumt, säger Henrik Belfrage, professor i kriminologi, i SVT-programmet.

Nadia lyckades, efter flera år, fly.

Men även hemma i Sverige var hjälpen bristfällig.

Fick inte namnbyte

Hon placerades till en början på ett skyddsboende bara några mil från föräldrarna, som också hade återvänt till Sverige.

Trots att familjen aktivt letade efter henne fick hon heller inte hjälp med ett namnbyte – något som kostar socialtjänsten 1 800 kronor.

– Till slut kände hon sig tvingad att lämna Sverige för att hon inte kan leva tryggt här, trots att allt hon drömt om är att få komma hem.

Amina och den tredje tjejen, som kallas Hiba, är fortfarande bortförda.

Amina har fått besked om att det är för farligt för svensk myndighetspersonal att rädda henne från det land hon befinner sig i.

”Ingen bryr sig”

– Myndigheternas brister tvingar tjejerna att utsätta sig själva för livsfara, de måste själva lösa sin situation om de ska kunna ta sig hem och de känner sig väldigt ensamma i den kampen. De säger till mig att det känns som att ingen bryr sig, säger Katia Wagner.

I Norge ser det annorlunda ut.

Exempelvis möter polisen upp bortförda kvinnor som återvänder redan på flygplatsen. Det är också polisen som utreder vilken hotbild kvinnan har. I Sverige görs utredningen av socialtjänsten. Dessutom ligger helhetsansvaret i sådana här fall på varje enskild kommun – och många av dem har inga rutiner på plats.

”Stor fördel”

I grannlandet finns istället ett nationellt kompetensteam som koordinerar hemresor i samarbete med ambassader. Teamet samarbetar också med polis, socialtjänst, skola och sjukvård, och den hemkomna kvinnan erbjuds ett flera månader långt stödprogram.

– Jag tror att det är en stor fördel att ha ett sådant tvärstatligt kompetensteam så att vi kan använda resurser i flera olika sektorer, säger Tove Bruusgaard, avdelningsdirektör för barn-, ungdoms- och familjedirektoratet i Norge, i programmet.

Bruusgaard säger att det är viktigt att kvinnorna får ett brett stöd och känner trygghet – annars är risken stor att de återvänder till samma familjer som en gång hotat dem.