En dag sätter Emma sig upp och stönar: Var är Saga?

Oisín Cantwell

I kväll visades dokumentären om mammans kamp efter tragedin

Akademiska sjukhuset, Uppsala. Emma Jangestig, som legat i respirator i tio dygn efter de 15 hammarslagen mot huvudet, sätter sig upp och stönar: Var är Saga?

I en dokumentär i TV 4:s ”Kalla fakta” på söndagen får vi för första gången följa Max och Sagas mamma under de första fruktansvärda veckorna på sjukhuset.

Emma Jangestig ligger medvetslös i sjukhussängen med rakat huvud, sönderslaget ansikte och slangar i näsan.

Det är i slutet på mars och det har gått några dagar sedan det brutala överfallet på henne och hennes barn i villan i Arboga.

I ett väntrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala sitter Emmas föräldrar Roland och Eva och kan bara vänta.

De vet vad Emma ännu är omedveten om – att Max och Saga inte längre lever.

I ett reportage klockan 19.20 i kväll i TV 4 följer ”Kalla faktas” reporter Magnus Wennerholm Emma Jangestig och hennes familj, från den första tiden som nedsövd till lättnaden över att tingsrätten dömde Christine Schürrer för morden.

Föräldrarna berättar med tårar i ögonen om hur de våndas inför Emmas uppvaknande.

– Vi vill att hon ska vakna till. Och ändå inte. Det är hemskt att tänka på att Emma ska vakna och få reda på vad som har hänt, säger Roland.

– Det första hon kommer fråga om är barnen, säger Eva.

Fyra dagar senare. Emma har försiktigt väckts av läkare. Respiratorn är bortkopplad. Hon har fått lämna intensiven, men vet ännu inte vad som har hänt henne eller barnen.

– Hon har ännu inte frågat. Som tur är, säger Roland Jangestig.

Familjen har fått tydliga instruktioner: De får inte berätta om barnen. Det ska en läkare göra, när Emma bedöms vara redo.

– En dag satte hon sig upp och stönade: ”Var är Saga?” Vi lyckades prata bort det.

Polisen är hela tiden närvarande. Det är ännu osäkert om hon kommer att minnas någonting överhuvudtaget om morden på hennes barn.

Det är nu april och Emma Jangestig förhörs för första gången av polisen.

Hon vet ännu ingenting om misstankarna mot tyskan, hon talar osammanhängande men viskar till förhörsledaren att hon tror att hennes sambo utsatts för någonting av en gammal flickvän.

I takt med att mordutredningen skrider framåt blir det alltmer tydligt att det inte kommer att finnas någon teknisk bevisning att binda mördaren med. Det innebär i sin tur att Emma Jangestigs vittnesmål bara blir viktigare och viktigare.

Sveriges skickligaste och mest rutinerade poliser från riksmordkommissionen kommer till Köping för att delta i utredningen.

Samtidigt blir Emma starkare och en dag försöker en läkare förklara för henne vad som har hänt henne och barnen.

Men Emma tar det inte till sig.

– Det här är jättejobbigt. Vi lider så med henne. Vi har försökt få henne att förstå, säger Roland.

Emma Jangestigs hälsa förbättras ytterligare. Hon skrivs ut från sjukhuset och förs till hemlig ort.

Polisen är hela tiden närvarande, men Emma får även en del ensamma stunder med familjen.

– Det är ofta vi och inte polisen som först får höra när hon minns någonting nytt, säger hennes pappa.

– En dag sa hon att det måste ha varit en kvinna som gjort det här.

En månad efter mordet. Emma har till slut tvingats inse det fruktansvärda. Hon och hennes familj har varit och tagit farväl av Max och Saga.

– De hade varit döda i fyra veckor och hade allvarliga skador. Först då förstod jag att dom inte kunde ha överlevt. Jag hade inte vetat hur svårt skadade dom var och ofta undrat om ambulanspersonalen kunde ha räddat dom. Men det gick inte, säger Roland.

Minnesstunden för Max och Saga hölls den 10 maj i Trefaldighets kyrka i Arboga.

Exakt en månad senare fick ”Kalla fakta” för första gången träffa Emma Jangestig.

– Under minnestunden lyckades ett leende leta sig fram. Jag tänkte på dom goda minnena jag har av Max och Saga. Jag såg dom stå där framme och dansa till musiken, säger hon.

Emma Jangestig berättar även om överfallet.

–  Jag hoppas barnen tuppade av snabbt så dom slapp lida. Men det vet jag ingenting om. Jag hoppas det kommer fram. Det är en pusselbit jag behöver för att gå vidare i livet.

Hon pratar om det svåra avskedet av Max och Saga.

– Min tanke när jag såg dom var att det där är inte mina barn. För mina barn var så livfulla, så fulla av bus och glädje.

– Jag sa att jag älskade dom, sen gick jag ut.

Den 10 juni. Emma lägger långsamt sitt minnespussel. Ett pusslande som noggrant följs av polisen.

För ”Kalla fakta” berättar hon:

– Jag minns nu en kvinna i min hall. Jag har gett signalementet till polisen.

Hon säger att detta minne är som en bild, en bild som hon är helt säker på.

Journalisten frågar vad hon känner för Christine Schürrer, om hon känner hat.

– Nej, jag känner inte hat. Jag önskar bara att hon ska få sitt straff om hon är skyldig. Jag kan inte känna hat mot henne.

Emma Jangestig försöker förstå motivet till morden. ”Så att mina barns död inte blir helt meningslös.”

Under rättegången håller Emma Max gosedjur Spindelmannen i handen. Hon berättar att hon kände igen tyskan i rättegångssalen.

”Kalla fakta” träffar Emma Jangestig en sista gång dagen innan domen ska falla.

Emma står i hallen hemma i villan och visar hur det gick till.

– Det ringer på dörren. Jag öppnar och måste backa ett steg, för hon tränger sig in och slår till mig.

Hon berättar om sina känslor över att vara tillbaks i villan.

– Mina minnen av barnen är glada. Vi trivdes jättebra i det här huset, vi visste att det här var vår drömplats.

– Det är det jag vill minnas. Jag försöker att inte minnas det andra.

Nästa dag, onsdagen den 27 augusti.

Emma och hennes sambo ska precis åka

utomlands. Hon har nyss fått veta att Christine Schürrer fällts för morden och mordförsöket.

– Jag blev jättelättad.

Är pusslet lagt nu?

– Ja, Max och Saga har fått upprättelse.