”Jag vill ha upprättelse”

Emma förhördes av åklagaren under torsdagsförmiddagen – läs förhören här

Under torsdagsförmiddagen förhördes Emma av åklagaren om vad som hände den ödesdigra kvällen den 17 mars. Läs förhören här.

09.03 Åklagaren börjar med att fråga Emma:

I går när du kom in i salen så grät du. Vad utlöste det?

– När jag hade satt mig ner så bröt jag ihop totalt för jag kände igen henne som den kvinnan som gjorde det här.

Det här?

– Ja, den sjuttonde mars... Det jag såg stämde mycket väl med mina minnesbilder.

Vad är det som gör att du känner igen henne?

– Ansiktet, de mörka dragen, det mörka håret, den stora näsan och jag hörde hennes röst och kände igen den. Jag har hört henne tala förut.

Vad har hon sagt då?

– Hi, I'm NN.

09.06 Kan du berätta mer om hur du upplevde det i går?

– Jag var väldigt nervös. Jag har inte sett några bilder av henne.

Varför inte?

– Jag ville se henne första gången i rätten för att kontrollera mina minnesbilder. Och jag är väldigt säker.

”Vi levde som en familj”

09.08 Åklagaren vill backa bandet några månader:

Hur hade ni det i er familj?

– Från första stund hade vi det väldigt bra. Min sambo tog ett stort ansvar för barnen och vi har levt som en familj från start. Han flyttade in hos mig ganska snart.

När blev ni tillsammans?

– I juli förra året.

Hur länge har ni känt varandra?

– Det gick ganska snabbt från det vi lärt känna varandra tills vi blev tillsammans. Vi har känt varandra i ungefär två år, men umgåtts i ett och ett halvt år.

09.10 Den åtalade kvinnan, för dagen klädd i en rosa- och grårandig blus följer intresserat förhöret med Emma. Hon sitter med en penna i handen och antecknar då och då.

Åklagaren till Emma:

Vad känner du till om din sambos bakgrund?

– Jag bryr mig inte så mycket om det. Om han vill berätta så får han det, men jag tvingar honom inte.

Åklagaren frågar om hennes giftermål med Nicklas Jangestig.

– Vi skilde oss ganska snart och självklart var det ganska jobbigt. En kompis till mig flyttade in och i samma veva började jag umgås med XX (sambon).

Har du haft några ovänner?

– Nej, jag HAR inga fiender... Jag försöker vara vän med alla och lösa de små konflikter som finns... Nej, det är väldigt lätt att umgås med människor, säger Emma och darrar på rösten.

09.13 Kan du beskriva en dag i huset?

– Klockan halvsju-sju så vaknade Max och kom oftast inte och väckte oss. Saga hade vi näringsdropp på och den pumpen brukade pipa ungefär då. Så jag kopplade bort det och jag brukade faktiskt gå och lägga mig igen och XX (pojkvännen) gick upp med barnen.

– Jag låg inte mer än en halvtimme eller något sådant och sedan var det dags för Max att gå till dagis.

Oftast var det pojkvännen som lämnade, berättar Emma.

– Sedan brukade jag och barnen göra något på dagen tillsammans, Kanske göra något hemma eller gå till öppna förskolan eller till mamma och pappa och hälsa på.

Kvällarna var det ganska mycket att göra. Barnen tittade på Bolibompa.

– Sedan brukade jag lägga barnen. Jag satte på en skiva åt Max. Saga fick sitt dropp. Ibland kom XX hem i tid för att säga godnatt till barnen.

09.17 Kommer du ihåg när ni flyttade in i huset?

– Det var den sista helgen i januari [i år, red anm].

Åklagaren frågar vad familjen gjorde 14-16 mars. Då var de på en semesterresa till Sälen, blir svaret.

Jag har uppfattat av utredningen att ni var i Motala?

– Nej, det var helgen innan. Det var ganska intensiva dagar, Nicklas hade flyttat till Motala och vi försökte hitta något som passade oss allihop. Första gången vi var där var vi bara där på dan. Andra gången fick de sova där.

Åklagaren frågar om morddagen

09.20 Åklagaren frågar vad som hände under dagen den 17 mars, morddagen.

– Vi var på öppna förskolan på dagen. Barnen lekte och jag pratade med de andra vuxna. När vi åt mellanmål så ville Max intensivt ha marmelad på sin macka, men det fanns inte den dagen. Så han blev ganska less, men fick saft istället för mjölk. Det var en ganska fin stund, säger Emma med ett leende på läpparna.

– På vägen hem gick vi förbi affären och jag postade påskkort till hela släkten.

09.23 Och sen då?

– Sen gick vi hem. XX var hemma den dagen. När vi kom hem så hade vi ganska bråttom in av någon anledning, kanske var Max ledsen, så vagnen blev stående utanför. När vi kom in sade vi hej och XX visade vad han hade gjort, det var en affisch.

Du sa att det var ganska dåligt väder?

– Det var snöblask, snöblandat regn.

Ok, fortsätt.

– Jag vet att XX åker till jobbet. Senare på kvällen äter vi middag, men jag minns inte vad, säger Emma med andan i halsen.

Kom ihåg att andas också, uppmanar åklagaren.

– Ja...

Max och Saga tittade på Nicke Nyfiken på tv:n.

09.27 Åklagaren ber Emma berätta om hemmet.

Hur är det med fönster [i badrummet]?

– Jag har ett fönster precis rakt framför mig när man står i badrummet. Det är frostat så man kan inte se genom det.

När hon satt barnen framför tv:n sätter hon sig själv framför datorn.

– Jag brukar inte det men jag såg att någon hade skrivit till mig, och det var min syster. Det vi pratade om har jag fått berättat för mig efteråt, och då kom jag ihåg det. Vi pratade om att hon skulle vara barnvakt för första gången på länge och hon var jätteglad för det. Så vi pratade om vilken vecka vi skulle kunna tänka oss för jag och XX hade planer på att åka iväg.

Kom ni fram till nåt?

– Det kommer jag inte ihåg.

09.30 Om jag förstår dig rätt så mindes du innehållet i konversationen när du får den berättad för dig?

– Ja, hon berättade först för mig muntligt efter jag kommit hem från skyddat boende. Sedan fick jag läsa vad vi skrivit och då förstod och kom jag ihåg direkt vad vi pratat om.

Vad hände sedan då?

– Nästa minnesbild är att jag öppnar dörren.

Varför då?

– Det vet jag inte. Det jag kan säga nu i efterhand är att jag blir väldigt rädd när det ringer på dörren numera.

Kunde man se personen utanför dörren?

– Nej, inte om personen redan ringt eller knackat på. Då kan man inte se det. Om man backar två steg kan man se.

”Hon trängde sig in”

09.33 Du vet inte varför du öppnar dörren, om det knackat eller ringt på?

– Nej.

Kan det finnas någon annan orsak att öppna?

– Nej.

Berätta själv.

– När jag öppnar dörren så är det en person som står utanför och säger ”Hi, I'm NN”, som tränger sig in. Jag var tvungen att backa ett par steg. Sedan gör det ont i högra sidan av mitt huvud.

Och nästa minne?

– Det är att jag står med ryggen mot väggen och har en kvinna framför mig. Jag måste lyfta huvudet för att se. Efter det är det blankt. Kvinnan som jag öppnade dörren för presenterade sig, och av någon anledning vet jag vem kvinnan är och tittar ner på hennes mage och tänker för mig själv att ”hon kan inte ha fött barn, hon är ju smal”.

Var kommer den tanken ifrån?

– När jag hör namnet, så får jag tanken att det kan vara tjejen som skickat det här adoptionsbrevet till XX.

Varför det?

– Jag vet inte. Det kanske var för att hon presenterade sig. Och hon var utländska och pratade engelska med mig.

Hade du läst brevet?

– Nej, XX läste det för mig.

09.38 Säg så mycket du minns, uppmanar åklagare Frieda Gummesson.

– Jag måste höja huvudet för att se hennes ansikte. Hon är mörkhårig och kanske hade hon lite uppsatt hår. Hon har mörka drag och inget smink. Lite brun i hyn. En stor näsa. Ja... det är var jag kan se och min minnesbild.

Du beskriver lite uppsatt hår. Något mer kring huvudet?

– Hon har lite rund ansiktsform. I alla fall nederdelen av ansiktet, markerad haka.

Du nämnde något om ögon och mun?

– När jag såg henne i går upptäckte jag saker som stämde in på personen som stod i dörren.

Hade hon något särskilt ansiktsuttryck?

– Jag ser hennes ansikte förvridas av att hon kanske tar i, eller ska säga något... eller något liknande. Och ler.

Ler?

– Ja.

När då?

– Jag vet inte.

”Jag låg på golvet och hade ont”

09.42 Vad är ditt nästa minne?

– Jag minns små sekvenser av Uppsala. Jag kände mig fast på avdelningen och led av att jag tvingades ligga still. Den dagen jag flyttades närmare fönstret minns jag. Jag minns även den dagen då jag skulle flyttas över till Västerås.

Om vi går tillbaka till tillfället i hallen när du öppnar dörren. Har du någon fundering på vem det är?

– Samtidigt som jag på något sätt kopplar vem personen skulle kunna vara så får jag ändå en fråga i huvudet ”vad gör du här i mitt hem och vad vill du?”

Innan du öppnade, undrade du då?

– Ja, jag minns att jag gick mot dörren med glada steg. Det kanske var XX som hade något i handen och inte kunde öppna själv.

Hur är kvinnan klädd?

– En jacka som är öppen. Eftersom min blick går ner till magen... så är det en ljus eller beige tröja och en ganska tjock jacka som är öppen.

Vad är det för färg på den?

– Jag vet inte. Personen som jag öppnade dörren för hade glasögon på sig. Men personen i min hall hade det inte.

Det finns någon uppgift om bara axlar också?

– När personen var i min hall så har jag en sådan minnesbild. Men den minnesbilden att kvinnan går in i mitt datarum och vänder sig till vänster och har kritstrecksrandiga byxor på sig och en gul eller grön tröja på sig har liksom stannat... Jag har funderat mycket på det, men det minnet har inte utvecklat sig.

Emma minns att hon ligger på govlet och har ont.

– Jag vet inte var jag har ont bara att jag har ont. Jag hade ramlat åt ytterdörren till.

09.49 Kan du säga något om hennes fötter där i hallen?

– Vita strumpor. Inga skor.

Tidigare sa du att efter sekvensen vi väggen så är ditt minne blankt, men nu berättar du om ytterligare en sekvens?

– I dag anser jag på något sätt att mitt minne stannar där. Mitt minne av en kvinna som går in i datarummet vill inte följa med mig, eller utvecklas mer än vad jag redan kommer ihåg. Den minnesbilden är väldigt suddig så jag anser att efter jag står framför kvinnan i min hall så är det slut på mina minnen som jag lätt kan ta fram.

Åklagaren frågar om kvinnans kläder.

– Jag minns att kläderna inte sitter bra, men inte varför jag tycker det. Kanske att hon var stor för den storleken.

Att kläderna var för små?

– Ja, för små eller för tajta.

Hur såg hennes kropp ut?

– Hon kunde inte ha fött barn nu. Hon var för smal.

I övrigt?

– Nej...

Tidigare har du pratat om en mullig person?

– Det är möjligt att jag uppfattade henne som det, men eftersom det minnet är väldigt suddigt får det stå för det förhöret.

Du beskriver att du får vrida upp huvudet?

– Ja...

Hur lång är du?

– 1,60.

Har du någon uppfattning om hur långt du vrider upp huvudet?

– Hon är längre än mig. Någon decimeter.

”Jag ville inte minnas”

09.55 Du kan med säkerhet säga att hon är längre än dig?

– Ja, eftersom jag fick vrida upp huvudet. Jag har velat få fram hela tiden att hon är längre än mig.

Om du tänker på den här personen... hur är det minnet över tid? Hur förändras ditt minne?

– Ju längre tiden har gått ju klarare och mer minnen har jag fått hela tiden. I början ville jag inte minnas, jag ville inte komma ihåg. Jag var rädd och påverkad av det som hade hänt. Men ju längre tiden har gått desto mer har jag tillåtit mig att minnas. Jag har vågat minnas till slut.

Vad har du haft för stöd kring dig?

– Min mamma och pappa. XX och min syskon.

Du beskriver hur du står vid väggen och kvinnan står framför dig. Hur långt är avståndet?

– En halvmeter. Hon står väldigt nära.

10.01 Förutom det du har berättat, pratade ni med varandra?

– Nej, inte mer än att hon presenterade sig i dörren.

När du har kvinnan där framför dig, beskriv hur hon står.

– Så här, säger Emma och sträcker fram sin vänstra hand.

Rakt framför dig?

– Ja.

Såg du något bakom henne?

– Nej, ingenting.

Kommer du ihåg vad du tänkte?

– Jag tänkte ”vad gör du här”. Jag kände nog ingen rädsla då.

Sedan har du beskrivit att du känner smärta...?

– Ja, på huvudet. Ganska nära örat. Det tjuter i örat.

När uppstår det här i huvudet?

– Precis när hon tränger sig in.

Kan du säga något om hennes armar och händer?

– Nej, jag ser ingenting.

I något av de senare förhören har du nämnt en hammare?

– Jag ser bara en hammare, ganska klart. Den har svart skaft och röda detaljer. Men det kan ha varit blod jag har sett. Men var jag såg den är oklart.

10.05 Så du vet inte om den hålls av någon?

– Nej, det kan jag inte säga, svarar Emma.

Hur var din kroppsställning när du låg på hallgolvet?

– Lite på sidan men med underkroppen ner mot golvet.

Skulle du kunna visa det eller demonstrera det?

– Ja, absolut. Jag blev ombedd att visa det när vi bodde på skyddat boende och även under vallningen i huset. Men det kändes jättejobbigt så det ville jag inte göra då. Jag visste väldigt väl var jag hade legat någonstans. Jag var väldigt skärrad och rädd och ledsen.

Hur känns det att berätta nu?

– Det känns jobbigt. Jag... mitt hjärta slår... Det är jobbigt att tänka tillbaka. Jag vill helst inte tänka på minnesbilderna.

Hur många människor har du minne av i de här sekvenserna?

– Bara mig och henne.

Barnen?

– Nej, dem har jag inga minnen av i den här situationen.

10.10 Vad hade du för frisyr då?

– Det var lite axellångt och ganska ljust.

I dag är det kortare?

– Ja, de fick raka mitt huvud.

Har du några minnen av det?

– Jag vet att jag har hört ”vi måste nog raka av håret”, men när och var jag hörde det, vet jag inte.

Kommer du ihåg känslan?

– Ja, jag minns att jag inte ville det, jag var väldigt stolt över mitt hår.

Ja... jag ställer bara lite kontrollfrågor, fortsätter åklagaren. Kan du säga något om XX som kom hem sedan?

– Nej, det har jag inget minne av.

Fanns någon annan bekant där?

– Jag hörde min mamma säga ”vi finns här för dig, Emma”.

När?

– Det kommer jag inte ihåg. Men jag fick berättat för mig sedan att det var när jag bars ut i ambulansen.

10.14 Hur var du klädd den här kvällen?

– Jag minns att jag hade svarta byxor på mig... lite slappare mysbyxor. När jag frågade vad som hade hänt på sjukhuset så fick jag en minnesbild eller vad man ska säga att jag hade varit med om en trafikolycka och att jag hade en lila kofta på mig. När jag kom längre i minnet och hittar mig själv i huset, så hade jag den här tröjan på mig också.

Har du en sådan tröja?

– Ja, det har jag. Men jag vet inte var den finns i dag. Det var väldigt länge sedan jag hade den på mig.

När fick du veta var du låg någonstans?

– När vi kom hem från skyddat boende.

Vem berättade det för dig?

– Ja... antingen var det ambulanskvinnan som jag pratade med som hade tagit hand om mig... Jag har hört det både från henne och från XX (pojkvännen).

10.22 Har du haft någon kontakt med vårdpersonalen i efterhand?

– Ja, efter jag kommit från skyddat boende så tog jag kontakt med läkaren och en sköterska. Så vi träffades också.

Pratade du med någon annan?

– Ja, jag har pratat med läkaren som tog hand om mig i Uppsala.

Hur reagerade du på deras utseende?

– Jag har en bild av läkaren som stämde litegrann, men inte helt.

Rätten tar en kvarts paus.

”Med tiden fick jag veta att barnen inte fanns längre”

10.43 Förhöret återupptas efter en kort paus.

Åklagaren ber Emma berätta om sina möten med rättens sakkunnige professor Sven-Åke Christiansson.

– Efter den här händelsen har jag haft svårt att träffa nya människor. Dessutom var jag väldigt påverkad efter att ha sett barnen. Det var jobbigt för mig.

Kan du berätta något mer, vad ni gjorde?

– Jag fick genomgå olika tester. Jag fick berätta om ett minne från när jag var liten. Jag fick se olika bilder av människor på ett A4 och berätta vilka människor jag hade sett.

Emma fick också testa hur hon uppfattade ljud.

– Det var ett test där jag fick ord uppspelade baklänges och då undrade jag om de talade utländska. Och det var då som jag fick tillbaka mindes att jag hört engelska i hallen.

Hur kände du dig då?

– Jag blev jätterädd. Jag fick mycket känslor och ångest. Men jag förstod att det var någon mening med det här och genomgick det ändå.

Sa du till Christiansson vad du kände?

– Nej, jag försökte på alla sätt vara stark.

10.48 Hur kände du av dina skador?

– Jag hade ont i örat. Jag var ganska vinglig och behövde hjälp när jag skulle gå på toaletten. Jag vet att jag uppfattade personalen som jobbig när de sa att jag inte skulle gå upp ur sängen för jag tyckte att jag kunde klara det. Jag hade svårt att se, jag kunde inte läsa eller se på långt håll. Jag hade både hörsel- och synnedsättning. Jag hade ont i örat och ont i handleden, som jag bröt.

Vet du hur det gick till när den bröts?

– Nej, jag har inga minnesbilder av det.

När du frågade om vad som hade hänt, vad frågade du då?

– Jag frågade om barnen, var de var för någonstans. Jag frågade om jag fick ringa till Nicklas ifall barnen var där och jag ville förklara var jag var för någonstans. Sedan ville jag veta vad som har hänt och varför jag låg på sjukhus.

Vem eller vilka frågade du?

– Mina föräldrar, mina syskon och XX (pojkvännen).

Fick du några svar?

– Nej. Med tiden fick jag svaret att jag varit med om ett brott. Och med tiden fick jag veta att barnen inte fanns mer. Men jag ville inte förstå det.

10.53 Du nämnde att du kände ingen rädsla vid händelsen i huset?

– Jag kan bara svara för precis i början, att jag inte kände någon rädsla då.

Brukade ni ha ytterdörren låst?

– Den var stängd jämt och låst ibland. Altandörren gick bara att låsa inifrån och den brukade alltid vara stängd. För det mesta brukade ytterdörren vara olåst, men vår ena katt hade lärt sig att öppna dörren själv och gå ut. Så när det hände brukade jag låsa dörren.

Hur var det den här kvällen?

– Det minns jag inte.

11.01 Du pratar om att kvinnan är smal och att du drar slutsatsen att hon inte fött barn. Minns du något mer hur hon såg ut?

– Det jag kommer ihåg är att kläderna inte satt bra.

Du har berättat om sjukhusen du låg på och det skyddade boendet.

– Ja.

Du har också beskrivit de icke-svar du fick på dina frågor?

– Ja.

Har du någon gång fram tills nu fått någon info om utredningsläget?

– Nej, ingenting. Det har varit väldigt frustrerande. Det enda är att jag fick veta att barnen inte finns mer. Samma dag som vi lämnade skyddade boendet fick jag information att Nicklas suttit häktad, att det satt en tysk kvinna häktad och vilken dag det var och att de trodde att det var en hammare som var mordvapnet. Min reaktion på det var... att jag visste egentligen det här. Min kropp visste det här redan. Det var ingen chock för mig.

Varför var du nervös?

– Att jag skulle få veta något som jag inte var beredd på att höra. Kanske något om barnen. Jag ville inte veta mer.

Det finns ju diverse andra informationskanaler? TV?

– Jag tittar väldigt lite på tv sedan det här hände. Jag har varit jätterädd hela tiden att få se en bild på den misstänkta, så jag har bett någon av mina anhöriga att titta först så jag inte skulle få se. På det skyddade boendet fanns ingen tv, bara TV3.

Radio?

– Nej, ingen radio. Och de gömde tidningarna för mig. Jag förstod inte att det var så stort medieintresse.

Och internet?

– Nej, jag ville inte veta. Jag sov bara. Jag var väldigt påverkad och trött.

Hur reagerade du på att dina anhöriga inte berättade?

– Jag blev förbannad på dem. Men nu är jag tacksam för att de inte gjorde det. Jag ville ge min bild, jag gör det fortfarande, jag pratar bara om mina egna bilder som jag har i huvudet.

11.11 Vad har du börjat minnas efter du lämnade det skyddade boendet?

– Att jag öppnade dörren, och för vem och hur den personen såg ut.

”Jag står för det jag minns”

11.16 Åklagare Frieda Gummesson frågar om Emma såg något genom fönstret på mordkvällen.

– Det var mörkt ute.

Hon frågar också om familj och vänner talat med Emma om vad som har hänt med henne och barnen.

– Ja, det har vi gjort.

Har du frågat?

– Ja, jag frågade vad de har hört, var de befann sig och såna saker.

Har du pratat om dina minnen?

– Ja, det har jag. Jag har pratat med XX (pojkvännen). Han har lyssnat, inte sagt så mycket, utan mest lyssnat. Men han har sagt att ”det där måste du berätta för polisen”.

Har du fått någon hjälp av dina nära att minnas?

– Nej, de kan bara berätta om sina upplevelser av det hela. Det är ungefär så vi har pratat.

Har de ställt ledande frågor?

– Nej. Jag står för det jag minns.

11.22 Hade du träffat den här personen som du såg?

– Nej, aldrig.

Vad visste du om XX:s före detta tyska flickvän?

– Han berättade att han hade träffat en tjej i Tyskland. Sedan berättade han att han hade fått hämta henne någon dag och han uttryckte att det var väldigt jobbigt och att han försökt få henne därifrån. Han sa att han skjutsade henne till Arlanda en gång.

Hade de fler kontakter?

– Ja, jag vet att han har skrivit mejl till henne och pratat i telefon vid något tillfälle.

Visste du när han hade gjort slut?

– Nej, bara att han hade sagt ifrån, att det kändes fel. Sedan vi började umgås tillsammans har jag inte fått veta något, inte förrän hon skrev.

Vad fick du veta då?

– Han hade fått hem posten till sin gamla adress och i bilen så öppnade jag brevet. När han kom hem så såg jag på honom att han var ganska tagen. Så han satte sig i soffan och berättade vad som stod i brevet och vem som hade skrivit det.

Vad fick du veta?

– Att hon påstod att hon hade fött ett barn som var hans och att hon adopterat bort det för hon inte ville ha det i sin närhet eftersom han hade sårat henne så mycket. Och att det inte var någon idé att ta kontakt med familjen.

Fick du veta någonting om hennes namn?

– Ja, han sa ju vem han hade fått brevet ifrån. Han läste upp brevet för mig och det var ju signerat med NN. Så det var nog den kopplingen jag gjorde när hon presenterade sig.

”Jag vill ha upprättelse, för barnen skull”

11.28 Emma och sambon hade tvivel om sanningshalten i tyskans påstående.

– Men samtidigt skulle det kunna vara sant. Jag sa uttryckligen att det kanske var bättre att hon kom hit och redde ut saker och ting.

Sambon började ringa runt till någon adoptionsbyrå och polisen och skrev ett brev på sajten Familjeliv och sökte hjälp.

I samband med det skrev han också en fråga till den tyska kvinnan och frågade var barnet var fött någonstans. Men det fick han inget svar på, istället fick han ett mejl från en påstådd adoptivpappa.

– Då diskuterade han det med mig.

Emma och sambon ansåg att brevet från tyskan var ett desperat försök från hennes sida att återuppta relationen. Men de kunde heller inte utesluta att det var sant.

Vet du om XX har haft något foto på tyskan?

– Ja, han har haft något foto från en semester i Grekland. Det är den enda bilden som jag har sett. Den finns på XX:s bilddagbok.

11.34 Bilden från Grekland som du beskriver, har du sett den flera gånger?

– En gång. Jag har inte varit intresserad.

Har du visat bilden för någon?

– Det tror jag inte.

Det har ju funnits bilder på tyskan ute på olika medier. Har du sett några bilder där?

– Jag har sagt till anhöriga att varna mig. Självklart har jag sett bilder också, men inte så noga. Det har varit ett par stycken kanske, men de har varit pixlade.

Har du sett semesterbilden pixlad?

– Ja, det har jag sett. Men då syntes inte att det var XX, även om det stod det i texten.

När jag säger Flashback till dig, vad säger du då?

– Mycket spekulationer. Det är en sida där polisens arbete diskuteras och bland annat det här fallet. När jag kom hem fick jag veta att det stod där och då gick jag in på den sidan och registrerade mig så småningom. Jag ser det som spekulationer och jag vet att det finns bilder på henne där, men jag har bett XX att titta först.

En gång fick hon ett erbjudande att få se en opixlad bild på tyskan i ett privat meddelande.

– Men det ville jag inte. Sedan slutade jag logga in där.

Har det någon betydelse om någon blir fälld för det här?

– Ja, det har stor betydelse. Jag skulle vara rädd för den här personen, och för mina barns skull. På något sätt vill jag ha upprättelse för deras skull.

Därmed det var åklagarens förhör av Emma Jangestig slut. Nu tar rätten lunchpaus och efter det ska försvaret höra henne.

Fick höra många gånger att barnen inte fanns

13.17 Rättegången fortsätter. Först vill åklagare Johan Fahlander ställa några kompletterande frågor till Emma. Han undrar först om förhållandet till Nicklas.

– Från vi flyttade ihop tills vi flyttade isär var det rörigt. Vi sårade varandra och passade inte ihop. Men som vänner kunde vi fortsätta för barnens skull. Det funkade mycket bra.

Så småningom flyttade Niklas till Motala.

– Vi höll som bäst på att etablera de nya förhållandena, berättar Emma.

Vad känner du till om XX:s [nuvarande pojkvännen] tidigare flickvänner?

– Inte så mycket.

Fahlander fortsätter:

Med tiden fick du reda på att du utsatts för brott och att barnen inte fanns. Kommer du ihåg den situationen?

– Att barnen inte fanns fick jag höra många gånger. Det var redan i Uppsala. Jag kan inte säga precis när det var. Det var speciellt min pappa som sa det. Han sa det till mig i Uppsala.

Fick du någon annan information om var och när det hade inträffat?

– Nej.

När i tiden får du reda på att det finns en misstänkt person?

– Samma dag som vi åkte hem från det skyddade boendet. Jag fick veta att Nicklas varit misstänkt men att misstankarna var avskrivna. Och att det satt en tysk kvinna misstänkt och vilket mordvapen man misstänkte.

13.29 Emmas målsägarbiträde Marie Fredborg fortsätter förhöret:

Hur kändes det i går [under första rättegångsdagen]?

– När jag satte mig ner kunde jag inte låta bli att titta åt det hållet (tyskans håll) och jag fick panik och bröt ihop.

Hur länge kände du så här?

– Jag började ju gråta och fick tröst. Så jag kände väl så... egentligen kände jag väl så hela dagen i går. Men jag valde att sitta kvar.

Emma gjorde en anteckning i går, som hon ombeds läsa upp:

”Hon stod utanför min dörr, det är hon. Jag visste hur hon lät. Hon öppnade munnen i rättssalen, jag hörde ur hon lät.”

Fredborg undrar om hennes utseende.

– Kindbenen var väldigt upphöjda, hon hade stora kinder, lägger Emma till från sin tidigare beskrivning.

Vad tänkte du då i går?

– Att det stämde väldigt bra.

”Förut var jag en väldigt öppen person, men det har ändrats”

13.34 Du berättade att hon inte kunde ha fött barn för hon var så smal. Har du berättat den tanken för någon?

– Ja, för XX och mina föräldrar.

Varför har du inte läst förundersökningen?

– Framför allt därför att mitt vittnesmål skulle vara mer värt om jag inte gjorde det. Så vi har inte tagit del av något.

Advokaten frågar hur Emmas upplevelser förändrat henne som person.

– Förut var jag en väldigt öppen person, men det har förändrats. Jag känner mig väldigt kränkt att någon velat mig så här illa. Det var svårt för mig att förstå att en person vill mig så här illa.

Advokaten frågar om vårdtiden efter överfallet.

– De var tvungna att gå in och operera ett ben bakom mitt ena öga. Jag har ett fult ärr på min handled. Jag hade många skador på huvudet. Jag tror man räknade till femton olika skador.

Hur kändes det att se bilderna på dina egna skador?

– Då förstod jag hur illa det egentligen var. Man såg ganska klart att det är djupa sår och jag tyckte det var otäckt.

13.52 Nicklas Jangestigs advokat Kari Skönebrant fortsätter med utfrågningen.

Kan du se den här kvinnan som mötte dig på trappan här i dag?

– Ja.

Det är ingen som helst tvekan?

– Nej.

Kan du komma ihåg när du får tillbaka det här minnet?

– Ja, det var en kväll när jag låg i sängen och tittade ut i tomma intet så kom orden ”Hi, I'm XX” som bara ekade i mitt huvud gång på gång.

Hur reagerade du då?

– Jag blev väldigt rädd.

Hör du inom dig på vilket sätt det sägs?

– Ja, men jag kan inte beskriva det.

Känner du några dofter i anslutning till händelsen?

– Det är någon parfym, som jag inte gillar.

När fick du den minnesbilden?

– Den fick jag i går, när jag såg henne här.

Advokaten frågar om Emmas minnesbild av hammaren.

– Det var i det sista förhöret, för några veckor sedan, som jag berättade om den.

Hur kommer den in i din minnessfär?

– Den ingick i det minnet som vi talade om nyss, att kvinnan står utanför min dörr och presenterar sig.

Sedan har du berättat om din smärta, att du får ont. Känner du något annat än smärta?

– Nej. Jag har bara frågor i mitt huvud; ”varför, vem är du och vad gör du i mitt hus?”

Kände du någon rädsla sedan?

– Det kan vara så, men det minns jag inte.

På vallningen så gjorde du en reflektion med anledning av något på spegeln?

– Ja, vi hade satt ett kort på oss på spegeln och nu var det tillknycklat och det fanns en reva över XX ansikte och ögon.

Vad tänkte du då?

– Jag har ju sett det kortet några gånger och det har inte varit några tecken på skador förut. Så jag blev rädd när jag såg det.

Förhören med Emma Jangestig – minut för minut: