När ska det här ta slut?

Förr hade de ett gott liv, nu lever de mitt i kriget

Yabrud/Maaloula. På bergsplatån Qalamoun mellan Damaskus och Homs pågår ett av Syriens viktigaste slag. Aftonbladets fotograf Niclas Hammarström och Magnus Falkehed var under en veckolång resa de enda utländska journalisterna att på plats se hur kriget ändrar karaktär – och påverkar befolkningen. 

1.

– I morgon riskerar den här vägen vara helt oframkomlig, säger Amjad Hamad när han rattar den gröna Jeepen på den guppiga stenvägen, en timmes körning in i Syrien från Libanons gräns. I byxlinningen har den 23-årige soldaten en silverfärgad Colt 45. Revolvern är soldatens tecken på hans chefsposition.

Den grå och tjocka dimman tätnar och varslar om vinterns första snöfall.

Mellan 1500 meter och upp till 2000 meter över havet, öster om Libanon ligger bergsplatån Qalamoun, lika högt som de svenska fjällen. Härifrån attackerar rebellerna motorvägen i öster mellan huvudstaden Damaskus och Homs. Om Syriens regim varaktigt vill binda ihop den norra, regimtrogna alawitregionen Latakia vid Medelhavet med huvudstaden Damaskus i söder måste de kontrollera den karga bergsplatån. Det är också den motorvägen som används för att få ut kemvapen ut landet från hamnstaden Tartus, under FN:s överinseende.

Därför bedriver president Bashar al-Assad sedan november en våldsam offensiv mot rebellfästena i bergen.

Men det är en svårkuvad region där invånarna har en lång tradition av trots mot centralmaktens lagar och regler. Vår Jeepfärd in i Syrien börjar i den libanesiska gränsstaden Arsal, en dammig håla som traditionellt – och redan innan kriget – har två rikedomar. Den ena är utvinning av marmor i de många stenbrotten. Den andra är smuggling av bensin och allt annat som går att smuggla.

Omgärdat av höga murar

Ur töcknet bakom bilfönstret dyker en absurt stor och pampig, vit slottsliknande byggnad upp på en öde slätt med äppelträd. Slottet som ligger norr om samhället Mashrafa är omgärdat av höga murar med övervakningskameror.

– Här bor en av Syriens största knarkhandlare. Han har en egen milis på tvåhundra man och säljer alla möjliga droger; marijuana, hasch kokain, piller… Pillren tillverkas i fabriker. I början av konflikten arbetade han med regimen, men sedan några månader har han slutat med det, säger Amjad Hamad. Som med många andra grupper i Syrien förblir det oklart för oss vem knarkbaronen nu är allierad med? Vi är på väg in i ett land där allianser mellan väpnade grupper har blivit lika oklara som bräckliga. Gårdagens vänner blir dagens fiender. Överallt kommer vi att möta misstänksamhet och rädsla inom grupperna för att någon av medlemmarna spionerar för en konkurrerande grupp – eller för regimen.

Det enda vi vet med säkerhet i Jeepen är att det kommer en doft av marijuana från några av Amjad Hamads cigaretter.

2.

Amjad Hamad är ledare för ett av förbanden, katiba, som strider för den Fria syriska armén, FSA, utanför Yabrud, Syriens tredje största stad. Det var innan kriget en välmående industristad med överdådiga och rikt utsmyckade flervåningshus i de fina kvarteren.

Här fanns innan kriget en av landets största kristna befolkningar. Strax söder om Yabrud pågår sedan sommaren strider om kontrollen av den kristna staden Maaloula.

Staden var en gång ett känt turistmål. Här pratar många fortfarande arameiska, det språk som man tror att Jesus talade. Maaloula är som en trång infart till Qalamounplatån, med den gamla staden som ligger nere i en gryta omgiven av branta klippväggar. Högst upp på bergskammen ligger det utbombade hotellet Safir. Intill tronar Mar Sarkis – ett av världens äldsta kloster, byggt på 300-talet .

Inne i klosterkyrkan ligger psalmböcker, krucifix och bänkar i stora högar av bråte. Dagsljus spirar igenom ett stort hål i taket. Resterna av en granat ligger i altargången.

– Kyrkan blev bombad av MIG-plan från regimen. De säger att de skyddar kristna men bombar deras kyrkor, säger en 45-årig man som kallar sig al-Aumda, befälhavare för förbandet Maaloulas martyrer. Han visar oss den utblåsta matsalen och kafeterian och pratar om hur turister från hela världen en gång kom hit.

Vi slänger oss ned på marken vid vägkanten

Vår diskussion avbryts av en öronbedövande knall knappt hundra meter ifrån kyrkan där vi står. Marken skakar.– Det är en av regimens stridsvagnar som skjuter mot oss, förklarar al-Aumda. Lite senare upprepas samma sak. Vi slänger oss ned på marken vid vägkanten. Vägen till den första posteringen innan kyrkan kallas för den Svarta sträckan. Under några hundra meter blir bilarna synliga måltavlor för regimens artilleri.

I dag strider en del av FSA-soldatens tidigare grannar för regimen nere i staden. Motståndarna håller sig uppe på bergskammen.

– Jag är så less på det här kriget! Jag vet inte när det ska vara över. Jag undrar om det någonsin tar slut, säger al-Aumda, den sol- och väderbitne ledaren för Maaloulas martyrer. Innan kriget hade den vithårige, snaggade soldaten en stor fruktfarm i Maaloula där han odlade Goldenäpplen och persikor. Ett gott liv.

Någon snabb lösning på konflikten tror varken han eller någon annan vi träffar på under resan. Allra minst under de närstående fredssamtalen i Schweiz

– Jag antar att det Nationella syriska rådet måste delta för att hålla koll på vad som sägs, men det tjänar ingenting till så länge Bashar al-Assad är kvar. I december lyckades rebellerna med en attack ner i staden – bland annat med hjälp av däck fulla med sprängmedel som rullades ned.

13 av nunnorna som hållit sig kvar nere i samhället i ett kloster, Mar Takla i Maaloula, fördes bort norrut mot Yabrud ”av beväpnade motståndsmän”, enligt Vatikanens talesmän. Enligt libanesiska Daily Star pågår fortfarande samtal med den islamistiska grupp som förde bort nunnorna. Bland annat har gisslantagarna begärt att den syriska regeringen friger tusen kvinnliga regimmotståndare i utbyte mot nunnorna.

”Vi har alla mardrömmar och skriker i sömnen”

I bergsväggarna runt Maaloula gömmer sig de regimfientliga soldaterna i antika grottor som de har inrett med madrasser, sängar och kaminer. Deras prickskyttar ser rakt ned mot grusvägen som leder till den högre bergsplatån.

De senaste veckorna har MIG-planen intensifierat bombningarna över Maaloula. De dundrande, rysktillverkade överljudsplanen kan lastas med upp till 4 000 kilo bomber. MIG-planen är det som soldaterna fruktar mest av allt. När man väl hör dem närma sig är det ofta redan för sent innan de spyr ut sin skörd av död och lemlästade kroppar.

– Efter tre års krigande är vi alla psykiskt sjuka. Vi har alla mardrömmar, skriker i sömnen eller vaknar genomblöta av svett. Häromnatten vaknade jag mitt i natten efter att ha drömt att mitt vapen hakade upp sig, säger FSA-soldaten med krigarnamnet Wasim Al-Banna. Innan kriget studerade han finans och grafik. Idag har Wasim Al-Banna ett yvigt skägg och håller sig till koranen som enda läsning. Det blodiga slaget mot libanesiska Hizbollah i Qusair satte mest smärtsamma spår i honom.

3.

Men de som lider mest av kriget, av hungern och av bomberna är civilbefolkningen i Qalamouns städer. Speciellt de som är mest utblottade efter att ha flytt tidigare krigsskådeplatser, någon timmes bilfärd norr om Yabrud som Homs och Qusair.

Det finns i dag närmare sju miljoner syrier som är flyktingar i sitt egna land, enligt flyktingorganet UNHCR.

Under krigets första år flydde många av dem till bergsplatåerna i Qalamoun för att få skydd och mat.

När flyktingarna anlände till Yabrud bosatte sig många i stadens centrum. Allt fler av de infödda Yabrudborna blev rädda för att flyktingarna blev levande magneter för regimens bombflyg, eftersom de ansågs vara familjer till stridande regimmotståndare.

I dag logeras i stället många flyktingar i staden utkanter.

I dag är förstaden ett helvete

Förstaden Rima är ett sådant ställe. Här finns övergivna semestervillor dit välbeställda syrier innan kriget kom för att söka lite svalka i sommarhettan, spela tennis och svalka sig simbassänger.

I dag är Rima ett helvete. Vår chaufför tvekar först innan vi kör hem Abu Bilal till Rima. Den svartskäggige mannen med tjocka, sorgsna ögonbryn har handlat lite mat inne i centrum och ska till Rima där hans familj bor sedan sju månader.

Abu och hans fru Raija Bilal flydde striderna och bombningarna i det idag grusade Bab Amr-kvarteret i staden Homs. Nu leker deras fyra barn bland splitter och krossat glas på bakgården till en stor villa. Det luktar bränd plast och sot.

– Mina barn har blivit experter på att känna igen ljudet från artillerigranater. Så fort de hör det springer de in och tar skydd i huset, säger Abu Bilal. Och mycket riktigt: efter bara ett par minuters samtal skakar splittret på marken när regimens artillerigranater slår ned i ett grannhus. Vi springer alla in genom bakvägen till Bilals bostad.

Familjen sover på några mattor i ett nästan tomt rum med trasiga fönster. En liten trave med ved är allt de har att värma sig med. Men det som oroar Abu mest är hans fru hälsa. Han visar oss en plastpåse med medicin. Fyrabarnsmamman Raija Bilal är sjuk i cancer.

– Jag har lite medicin, men jag har inte hittat någon läkare som kan behandla henne och ge min fru cellgiftet, säger Abu Bilal. Innan kriget fanns det 20 000 läkare i Syrien. De kunnigaste och ekonomiskt mest välbeställda var ofta de första att fly landet. Kvar blev ung och oerfaren vårdpersonal.

Fler granater slår ned i förorten Rima när vi i rasande fart åker därifrån i vår Jeep. Det är den artonde brigaden i regimstyrkorna som skjuter med artilleri från bergskammen ovanför staden. Vi har inte sett något militärt mål på flera kilometers avstånd. Bara utblottade civila.

Abu Bilal hoppas bli en av de mellan 40 000 och 50 000 syrier som tar sig över gränsen till gränsstaden Arsal i Libanon, men han saknar pengar till resan. Helst vill han ta sig ända till Tripoli i norra Libanon där han har släktingar.

4.

Öster om Yabrud träffar vi den 13-åriga flickan Nour Am Hammad som äter frukost på mattorna i gatuplanet i ett trevåningshus som hon och runt 120 flyktingar från samma stad blivit anvisade av den Fria syriska armén. På mattan mellan de kala betongväggarna har hennes farföräldrar dukat upp omelett, pasta och oliver.

Nour Am Hammad flydde striderna i Quasair tillsammans sin farfar och farmor. Nu är det ett avskilt liv som de lever i Yabrud. Flyktingkvarteren är något som den övriga stadsbefolkningen gärna undviker.

– Jag har inga vänner bland de andra Yabrudborna. Vi träffar dem aldrig, säger flickan.

Hela huset är fuktskadat och iskallt

Vi gör misstaget att fråga henne vad som hänt hennes föräldrar. Flickan brister ut i gråt. Farföräldrarna är allt hon har kvar.

En minut senare står vi i solgasset framför det vita huset där barnen leker vid trappan. Den lilla folksamlingen utgörs av kvinnor, lekande barn och ett par äldre män. De förklarar hur jobbigt det är med läckorna från vattentanken på taket. Hela huset är fuktskadat och iskallt.

Plötsligt ser vi ett rysktillverkat Suchoj-attackflyg dyka upp söderifrån i dalgången. Attackflyget har en besynnerlig, mörk röksvans. Efter några sekunder ser vi hur planet viker av från sin kurs, tvärt mot folksamlingen. Några reagerar med att springa i skydd, andra står som förstenade och ser hur attackplanet dyker ned mot folkmassan. Bara ett femtiotal meter över marken slår attackplanet upp sina käftar med roterande kanoner och öppnar eld i ett öronbedövande dån.

Lyckligtvis dyker planet en sekund för sent och kanonelden slår ned bakom huset. Men lika tydligt som civilbefolkningen såg pilotens mörka skägg såg piloten vad han siktade mot.

5.

Av de som överlever, men skadas, i dessa dagliga krigsbrott mot civilbefolkningen förs många till ett källarsjukhus i centrala Yabrud. På bakgården står sjukhusets enda ambulans – en gåva från en tysk välgörare. Nere i källarvåningen, inte större än en sex-sjurumslägenhet, kämpar ett par läkare, en barnmorska, en veterinär och några självlärda sjuksköterskor med att sköta om befolkningen. Dussinet sjukhussängarna har en Yabrudbo svetsat ihop.

– Den här pojken är jag riktigt stolt över. Han är jätteduktig, säger överläkaren Munther Barakat, en man i bakåtkammat och slickat hår med proper kostym. Läkaren pekar på den 21-årige sjuksköterskan Abu Shalid.– Han har redan opererat tre gånger, säger läkaren. Den unga pojken berättar att när kriget är över ska kanske studera till läkare på riktigt. Abu Shalids pappa som är truckförare har också blivit duktig på att vårda krigsskador, säger pojken.Överläkaren visar oss det neonatala rummet. Det är ett vanligt rum där en läskkyl fungerar som blodbank vid sidan av en lampa och en brits. Där ligger Youssef, en för tidigt född pojke på britsen. Han är bara några timmar gammal. Mamman vilar ut i ett intilliggande rum under en röd filt. Hon är svårt brännskadad och ser ut att vara i chocktillstånd.

”I morgon flyr vi till Libanon”

I rummet intill står Em Hammad med sin skadade son på en brits. Hon är frånskild. Em Hammad och hennes sju barn lever på hjälp från familj. Hennes son blev skadad i magen när han slogs mot regimstyrkorna. Nu var han hemma hos mamma när bomberna började falla mot huset som rasade samman. Det rev upp hans gamla sår som nu måste sys ihop igen. Em Hammad pratar med hög fast röst. Kvinnan ger intryck av att vara stark som en ek. Men nu har hon fått nog.

– Imorgon flyr vi till Libanon. Jag är rädd för vad som väntar där, men nu måste vi fly, säger hon.

Vägen ut ur Syrien mot flyktinglägren i Arsal har under offensiven hela tiden lämnats fri. Det tolkar många i Yabrud som en uttalad vilja av regimen i Damaskus.

– Bashar vill tömma Qalamounregionen på all sunnimuslimsk civilbefolkning. Då får han friare händer, säger Amjad Hamad, från den Fria Syriska Armén.

Här, nära gränsen strider shiamuslimska Hezbollahmiliser från Libanon. De är allierade med Iran och regimen i Damaskus. Mot dem står den sunnimuslimska befolkningens stridande oppositionsgrupper som beklagar att de inte har tillräckligt med stöd från Saudiarabien och Gulfstaterna.

Inbördeskriget liknar för varje dag allt mer ett religionskrig.

– Det är verkligen den hunden Bashar al-Assads snilledrag att göra det här till en konfessionell konflikt, säger al-Aumda, befälhavare för förbandet Maaloulas martyrer. Han är sunnimuslim men har ändå en 23-årig alawit, avhoppad från den reguljära armén i sitt förband. Alawiterna är den gren av shia som Syriens presidentBashar al-Assad tillhör.

I dag finns runt 50 000 flyktingar i gränsstaden Arsal, uteslutande sunnimuslimer. I hela Libanon är mellan var fjärde eller var tredje invånare en syrisk flykting.

Barnhemmet finns inte

I fältsjukhusets källaringång i Yabrud står en 12-årig, lätt blodig flicka och ser vilsen ut. Hon har blivit föräldralös och nu är hennes två småsyskon skadade i en bombning. Det barnhem som vi får höra att hon ska föras till visar sig vid närmare efterforskning inte finnas. I stället får någon hitta en familj som vill ta hand om henne.

– Varför måste så många oskyldiga barn lida? Vad är skälet till det, brister barnmorskan Imali ut och börjar gråta. Den bastanta kvinnan i svart huvudduk har sett mycket lidande men har fortfarande kvar förmågan till tårar och medlidande.

6.

På fredagar spärrar stadsledningen av kvarteret kring fältsjukhuset. Bönedagen, då troende samlas i moskéer, är ofta liktydig med intensiv bombning från regimens sida. Yabrudborna är också rädda för bilbomber. Rädslan för attentat och bomber delas av såväl kristna som av muslimer.

Stadens kyrkor har vid flera tillfällen blivit måltavlor för granater. Trots det fortsätter de kvarvarande, runt 2 000 kristna i Yabrud att samlas till söndagsmässa i de olika kyrkorna.

– I dag hjälper vi snarast varandra mer än tidigare mellan invånare av olika religioner, muslimer och kristna. Jag menar, flera kyrkor har ju bombats, liksom moskéer. Regimen gör ingen skillnad mellan kristna och muslimer, säger Kamil – en kristen man i 30-årsåldern som inte heller han vågar uppge sitt efternamn, av rädsla för repressalier. Några kristna är engagerade i polis- och vaktuppgifter, men ingen deltar i stridande förband.

Kriget har påverkat hans gudstro

Kamil berättar att det känns skönt att samlas till mässa i svåra stunder. Vi träffar honom inne vid trappan till den romanska stenkyrkan Constantin, bakom låsta grindar. Kriget har påverkat hans gudstro, berättar han:

– Jag tror snarast mindre på Gud idag än innan kriget. Jag är ganska ilsken på honom för allt han låtit ske. Men jag fortsätter ändå att gå i mässan, säger han.

Det häpnadsväckande mitt i misären är att överhuvudtaget någonting fungerar i Yabrud.

Abu Zaki, ledare för det civila stadsrådet förklarar det med att stadens högsta råd sedan länge såg striderna närma sig och förberedde sig så väl de kunde.

– För flera månader sedan började vi bunkra barnmjölk ris, mjöl och andra förnödenheter. Syret till sjukhuset har vi problem med. Vårt lager kommer att ta slut om ett par veckor. Priset på syre i buteljerna som smugglas ut från Libanon har skjutit i höjden, från en till 20 dollar, säger Abu Zaki, en äldre man i proper kostym och svart kappa.

Det civila stadsrådet bestämmer vem som ska betala skatt och hur mycket. Det förhandlar också vid behov med regimen i Damaskus. En av de kristna medlemmarna i stadens civila råd, som kallar sig Michael, ger sin förklaring på att det överhuvudtaget finns elektricitet i staden – om än med regelbundna avbrott. Det handlar om en form av terrorbalans.– Om Damaskus helt klipper av kraftlinjerna mot oss, så klipper vi av andra kraftlinjer mot Damaskus, säger Michael.

Hjälpen når inte fram

Liksom de övriga i rådet säger han sig ha intrycket att omvärldens humanitära hjälp inte når fram till den här delen av Syrien.

– Vi saknar det mesta, men snälla se till att hjälpen går direkt till oss genom Libanon! All internationell hjälp som kommer genom Damaskus, försvinner nästan helt på vägen. Lite har nått fram genom bland andra Läkare utan gränsers försorg. Men vi har kanaler som kan få över hjälpen från Libanon, säger Abu Zaki, det lokala rådets ordförande.

7.

Det är en sanning som inte delas av alla i Qalamounregionen. Efter mörkrets inbrott kör vi ned söderut i en ambulans under en timslång resa. Vägen ut från Yabrud bevakas av unga grabbar med handeldvapen som försöker hålla värmen kring en öppen eld.

Några mil norr om Damaskus frontlinjer, nära staden Rankus, kommer vi till ett fältsjukhus som är inrymt i en villa. Själva sjukhuset ligger i garageplanet. Här arbetar doktor Abu Mohammad dag och natt. I operationssalen står ett par stövlar med grova sulor.

– De använder jag ibland för att undvika att halka när golvet är alldeles för nedsölat av blod, förklarar Abu Mohammad. Hans ögon är trötta och han lutar sig lite framåt när han lyssnar. Hörseln på det högra örat försvann när en granat slog ned framför den lilla kliniken. Doktor Abu Mohammad har också svårt att få fram sina leveranser av medicinsk utrustning, även när det går genom egna kanaler.

– En välgörare betalade 300 000 dollar för att upprätta det här sjukhuset. Av det kom bara 50 000 dollar ända fram. Sen skulle 5 000 ampuller med motmedel mot saringas fördelas på tre sjukhus, varav det här. Av dem kom bara 100 stycken fram till oss, berättar doktorn.

– Vet ni inte vem som stal leveranserna och pengarna?

– Här i Syrien har tjuvar inget namn, säger Abu Mohammad och låter förstå att alla vet vilka banditerna är. Men ingen vågar göra något.

En stund senare blir vi bryskt och bestämt infösta i läkemedelsförrådet bakom en tunn vägg i plywood. Doktorn gör tecken att vi ska vara tysta. När vi blir utsläppta kommer förklaringen. De män som kom in på sjukhus var ökända kidnappare. Tungt beväpnade män som rör sig fritt och är för mäktiga för att någon ska sätta stopp för dem.

8.

På den slingriga vägen tillbaka i natten till vår bas utanför Yabrud stannar soldaterna som eskorterar oss framför en ensligt belägen villa ute på en slätt.

Vapen lastas av och på. Villan är en vapendepå som det finns många av i trakten. Överallt finns det stora och rymliga hus som har beslagtagits av oppositionen och nu används till antingen kaserner, depåer eller garage. Vapen har blivit en hårdvaluta som det förhandlas hårt om. Även mellan dem som strider för samma sak.

– Ibland skickas vi att strida för någon annan grupp som är pressad av regimtrupperna. Villkoret kan då vara att den grupp som är i knipa förser oss med ammunition, säger FSA-soldaten Wasim Al-Banna. Andra aspekter kan också avgöra den militära strategin. Till exempel att den grupp som först anfaller en vapendepå också blir den som först kan välja och vraka bland bytet. Därför kan den dra sig för att be andra om uppbackning.

”Tror inte de litar på oss längre”

När regimen i november attackerar staden Qara skickas Wasim Al-Banna tillsammans med ett par hundra andra soldater ur den Fria Syriska Armén att strida med den radikalare och terroriststämplade gruppen Jabhat al-Nusra för att återta staden från regimtrupperna.

FSA-soldaterna är upplivade och stridslystna när de vid tretiden på morgonen kör i väg i stora Chevroletbilar i den kyliga natten mot fronten. Efter ett dygn kommer de tillbaka. Frusna och molokna.

– Vi marscherade i ett långt lämmeltåg i bergen. Sen väntade vi. Och väntade. Det visade sig att Jabhat al-Nusra bara ville ha den Fria Syriska Armén som reservtrupp ifall något skulle gå fel. Jag tror inte att de litar på oss som krigare, berättar soldaten.

När vi träffar en medlem ur den radikala och terrorstämplade gruppen Jabhat al-Nusra så bekräftar han att – om de inte ser ned på de andra frihetskämparna – så är han i alla fall stolt över att tillhöra den radikalare gruppen:

– Jag var en av de första att gå med i Jabhat al-Nusra när vi bara var ett sextiotal medlemmar. Jag bodde då i Deir ez Zour i östra Syrien. Det var en vän från Deir ez Zour som talade in mig i det. Jag gillade allt det som de stod för och vill uppnå, säger den 27-årige bagaren Abu Dujana. Han har ett yvigt långt skägg som är lika svart som han kläder från topp till tå. Han berättar stolt om vilken hård träning och hur disciplinerade hans terroriststämplade kamrater är.

– Varje morgon i träningslägret började vi med att springa 14 kilometer i full utrustning. Vi är hårdföra krigare! När en soldat från Fria Syriska Armén blir träffad av en kula så retirerar han genast till sjukstugan. En Jabhat al-Nusra lägger på ett förband för att stoppa blödningen och fortsätter att slåss utan att backa en meter, säger Abu Dujana. Med kriget upptäckte bagaren ett nytt yrke i början på 2013 – vapensmed och bombtillverkare. Han demonstrerar stolt upp hur han förvandlar Pepsi- och Fantabrukar till rökbomber. Eller till tyngre saker.

– Den här veckan använde jag mig av röret från en pansarvagn som vi förstört för att göra granatkastare. När kriget är över så vill jag gärna fortsätta med båda mina yrken, bagare och vapentillverkare. Det är lite samma sak. Man mixar ihop och lagar till. Det är väldigt kreativt, säger Abu Dujana.

Skämtar över en kopp kaffe

I dag arbetar bagaren åt både FSA och Jabhat al-Nusra i Qualamounregionen. Soldaterna från de olika grupperna umgås och skämtar med varandra över en kopp kaffe i hammocken i trädgården till det sommarresidens som FSA-soldaterna har lagt beslag på utanför Yabrud.

Kriget har suddat ut alla glasklara gränser mellan de olika väpnade grupperna. Alla har samma problem med att förse sig med vapen.

– Problemet för oss är inte pengar! Det är att det inte finns tillräckligt med vapen att köpa. Det är som att gå runt med en full plånbok i en stormarknad där hyllorna är tomma, säger den svartklädde vapensmeden.

I takt med att kriget spiller över till Libanon fruktar de alla att det kommer att bli ännu svårare att smuggla in vapen när libaneserna skärper kontrollen vid gränsen. Samma sak gäller för maten. Många av fruktträden på slätten framför huset är redan nedhuggna för att få ved. Vinterns första snöoväder gör det också svårare för befolkningen – och då främst för den civila befolkningen – att hitta mat.

När vi sätter oss i Jeepen för att köra ut ur Syrien vill fordonet knappt accelerera. Bensinen som är köpt på den lokala marknaden är av usel kvalité. Dessutom är bränslet nästan slut.

– Det är som med allt annat i det här landet! Allt saknas, suckar Amjad Hamad när han kör ut på vägen, västerut mot Libanon.

En halvtimme från gränsen till freden och friheten möter vi två mörka bilar. Deras fordon är vältankade med libanesisk bensin och utrustade med kraftfulla, snabbgående motorer. Förarna är välbeväpnade. Det är våra gisslantagare.

 Denna text publiceras i dag även i Dagens Nyheter, som har ett nära samarbete med reporter Magnus Falkehed.

Magnus Falkehed