Tusentals kvinnor lider i tysthet av trasiga underliv

Monika Israelsson

”Många talar inte om det eftersom de lastar sig själva”

Tänk om jag inte kan hålla tätt? Rädslan är välbekant för hundratusentals kvinnor i Sverige.

Varje år skadas mellan 3 000 och 4 000 kvinnor svårt under förlossningen och många får långvariga besvär.

Äntligen pågår flera projekt för att lyfta fram de trasiga underliven i ljuset.

helskärm

Följ Aftonbladet Söndag på Facebook

Ständig tyngdkänsla i slidan. Rädsla för att bajsa och kissa på sig. Smärta och genans vid sex. Och så skammen: ”Jag har inte knipt tillräckligt”.

Det är vardagen för många, många kvinnor – du möter dem ofta, kanske varje dag.

Fortfarande är tystnaden stark, menar gynekologen Eva Uustal.

– Det är jättejobbigt att söka vård och säga ”jag bajsar på mig”. Det är vårt sista tabu, säger hon.

De senaste åren har förlossningsskadorna debatterats flitigt på tv och i tidningar. Gynekologer, barnmorskor och drabbade kvinnor har satt ner foten – nu får det vara nog!

Men än har inte uppmärksamheten satt några avtryck i statistiken, även om enstaka kliniker har förbättrat sina resultat. ­Enligt de senaste siffrorna som släpptes 2013 ligger Sverige högt över ­genomsnittet bland OECD-­länderna när det gäller förlossningsskador. Det kan till viss del bero på att svenska ­kliniker är bra på att rapportera in skador och på att ta dem på allvar. 

Men Socialstyrelsens siffror ­visar att sex procent av de svenska förlossningarna bland förstföderskor under åren 2010–2014 slutade med så kallad sfinkterruptur, där bristningen når ändtarmens slutmuskel. Det är en fortsatt hög nivå, där vi legat hela 2000-talet.

”Det är ­jättejobbigt

att söka vård och ­säga

”jag ­bajsar på mig”

Barnmorskan Tiina Pirhonen och läkaren Jouko Pirhonen har tillsammans vigt sitt liv åt att minska förlossningsskadorna.

De svarar på frågor över högtalartelefon i Hudiksvall, där de befinner sig för att utbilda barnmorskor och läkare på sjukhuset.

– Det här är verkligen en ­kvinno­fråga. Alla barnmorskor vet att kvinnors största rädsla, när de kommer med förlossningsbrev, är att ”spricka hela vägen”. Vi tycker inte att någon ska behöva göra det, säger Tiina Pirhonen.

De undervisar i hur barnmorskan kan skydda mellangården med det så kallade ”finska greppet”.

– Man bromsar hastigheten så att huvudet inte kommer ut för fort. Det är en urgammal metod som tyvärr har försvunnit, säger Tiina Pirhonen.

På 1980-talet började allt fler ­förespråka naturliga förlossningar, där barnmorskan skulle hålla sig i bakgrunden och låta kvinnan ­föda i lugn och ro, gärna i upp­rätta ställningar. En reaktion mot tidigare decenniers delade ­förlossningssalar, rutinmässiga lavemang och födslar i gyn­ställning.

Men i takt med de naturliga ­för­lossningarna ökade även ­frekvensen av förlossningsskador. Det finns de som talar om barnmorske­bristen eller förstföderskornas ­ökade ålder som ­an­ledning, men paret Pirhonen är säkra på sin sak.

– Det är fritt fram för kvinnan att stå som det känns bra fram till de två–tre sista ­minuterna, men sedan behöver barnmorskan överblick över mellangården. Ibland behöver man också lägga ett klipp, till exempel vid ­instrumentella förlossningar, säger Jouko Pirhonen.

”Det kan förekomma en

omfattande inre bristning

som inte syns utanpå”

Klipp vid förlossningar, för att vidga slidöppningen var i princip ­rutin på 1960- och 70-talen. I dag har det slagit över åt andra hållet och många barnmorskor undviker till varje pris att klippa, menar ­makarna Pirhonen.

– Vi kommer från Finland, som nog är så pass konservativt att man hela tiden ­utfört perenealskyddet och klippt korrekt. Man har inte experimenterat så mycket som andra länder. Men där har också frekvensen av förlossningsskador alltid varit mycket låg, ­säger Tiina Pirhonen.

Många kvinnor går i åratal med problem. Eva Uustal, överläkare i gynekologi och ­obstretik vid Linköpings universitet, ­träffar till slut en del

av dem.

– Många talar inte om det eftersom de ­lastar sig själva. För att det inte gått bra, för att de ”inte kunde föda barn”, för att de inte har ett intakt underliv och inte kan vara en attraktiv ­sexpartner. Det är förnekelse­mekanismer som ligger djupt, ­säger hon.

Det är vanligt att de redan har sökt vård någon gång, men fått höra att ”allt är normalt”.

– Skadorna kan vara uppenbara och ändå har de fått ett sådant ­besked. Ibland saknas kunskap på mödravårdscentraler om hur det ser ut när det inte är ­normalt. Det kan till exempel ­förekomma ­omfattande inre bristning som ­inte syns utanpå, säger Eva Uustal.

Det handlar om bristningar där musklerna i bäckenbotten är av, men huden i mellangården inte har spruckit.

– Det är talande att den här ­typen av bristning inte ens har ­något namn, säger Eva Uustal.

Om man behöver en operation av avslitna bäckenbottenmuskler gäller det att bo på rätt plats i landet.

– Vi i Linköping anser att vi återställer kvinnors sexliv och minskar risken för framfall när de blir äldre. Men på vissa håll räknas det som kosmetisk kirurgi. Jag blir arg när jag läser att det finns ­privatkliniker som tar 50 000 ­kronor för att åtgärda en öppen och vid vagina, säger Eva Uustal.

Men förändringen är på väg. Fler söker trots allt hjälp i dag. Och ­flera centralt initierade projekt pågår för att kartlägga skadorna och vården och analysera var problemen finns, bland annat har Eva Uustal varit med och startat Bristningsregistret, dit 30 av 46 kliniker hittills är anslutna.

– Sfinkerrupturer av grad 3 och 4 följs upp efter ett år. Vi kommer få information om vad som fungerar bra och mindre bra. Det är också en chans att fånga upp kvinnor som kanske inte vågar söka för att det är pinsamt, säger Eva ­Uustal.

Hennes vision är rutinmässig screening med ultraljud efter förlossningen och regionala expertgrupper.

– Dit ska man som kvinna kunna vända sig om man fått svaret att ”det är normalt”, men ändå känner att något är fel. 

Olika grader av bristningar

Bristningar är när slidans slemhinna, mynning eller ­området mellan slidan och ändtarmsöppningen (mellangården) går sönder.

Grad 1: Ytlig bristning som inte når underliggande vävnad.

Grad 2: Bristning som når muskler.

Grad 3: Bristning i muskler i bäckenbotten och i ändtarmens slutmuskler.

Grad 4: Bristning in i ändtarmens slutmuskel och slemhinna, så kallad total­ruptur. Bristningar av grad 1 och 2 är vanliga och läker oftast snabbt. ­Skador på ändtarmsslutmuskeln, grad 3 och 4, ökar risken för inkontenens och smärtor i underlivet. Men det är viktigt att påpeka att även de som får grad 3 och 4 i de allra flesta fall blir återställda.

Källa: Socialstyrelsen