"Han brände alla chanser"
Uppdaterad 2015-02-27 | Publicerad 2004-09-30
Christer Petterssons liv - en enda ond spiral av snatterier, stölder, våld, knark- och spritmissbruk
Christer Petterssons liv tog slut på Karolinska sjukhuset.
Samma sjukhus där hans livsbana för 37 år sedan kunde ha tagit en annan riktning.
Det var den 8 april 1967. Christer Pettersson skulle om några veckor fylla 20 år.
Pappan, kamrer Roland Pettersson, var så förtvivlad och bekymrad över sin son att han inte såg någon annan utväg än att ta honom till psykmottagningen på Karolinska sjukhuset.
De röda varningslamporna hade blivit för många.
Ständiga stölder och snatterier.
Spritmissbruk redan i 15-årsåldern.
Som 19-åring djupt nere i narkotikaträsket, LSD och heroin och ett omfattande amfetaminmissbruk som lett till gulsot.
Fanns det hjälp att få på Karolinskas psykmottagning?
Det blev nobben.
Kamrer Pettersson fick återvända hem med sonen. På den tiden fanns inga behandlingsprogram för personer som långt senare skulle få en särskild beteckning - värstingar.
Kvällen därpå söp sig Christer Pettersson berusad. Han snodde farsans bilnycklar, men kom inte särskilt långt. Kört kortslös och full kvaddade han bilen.
Christer Pettersson dömdes till ungdomsfängelse. Den första av många, många resor till och från en anstalt.
En ond cirkel, med några ytterst få ljusglimtar av hopp, som likt årsringar i ett träd slutligen skulle forma bilden av Christer Pettersson.
Den bild som skrek ut ett och samma budskap: Sveriges riksbuse nummer ett.
Men ljusglimtar av hopp hade faktiskt funnits där. Som när den unge Christer Pettersson, som bar på skådespelardrömmar, fick spela med elever från Calle Flygares teaterskola.
Han brände den chansen.
Han stal från sina teaterkamrater, avslöjades, och porten till en teaterkarriär slog igen med en smäll.
Eller som när han träffade kvinnan i sitt liv.
Då vårdades Christer Pettersson på Karsuddens sjukhus efter att ha dömts för att ha dödat en 22-årig främling som råkat knuffa till honom i julträngseln på Sveavägen.
Men den kvinnliga vårdaren föll för den dråpdömde patienten.
De förlovade sig när Christer Pettersson skrevs ut, och på det följde några år av det närmaste ett svenssonliv Christer Pettersson levt, i Katrineholm och Sollentuna. Jobb hade han också, på SKF:s fabrik i Katrineholm och som fritidsledare i Sollentuna.
Han brände de chanserna.
Ändå fanns det folk som trodde på honom, trodde på en vändning till det bättre.
- Jag tyckte att han brände alla chanser. Vi ställde ju upp och hjälpte honom. Men det gick åt helvete, säger en i hans umgängeskrets som i dag vill vara anonym.
Christer Petterssons kvinna, vi kan kalla henne Annika, lever i dag med ny identitet och på hemlig ort i Sverige.
Enligt Annika har Christer Pettersson aldrig inför henne erkänt att det var han som mördade Olof Palme, osannolikt nära den plats på Sveavägen där han 16 år tidigare hade kört en bajonett i hjärtat på en för honom okänd 22-åring.
Men, har hon berättat i en intervju:
- Han är en ömsint romantiker som på ett ögonblick kan förvandlas till farlig våldsverkare och hustrumisshandlare.
En man som Annika beskriver som "kapabel att utföra en grov misshandel i ena ögonblicket och i andra stunden inte vara medveten om vad han gjort".
En annan person, som kände Christer Pettersson innan namnet blev rikskänt, beskriver honom så här för Aftonbladet:
- Han kunde inte sköta nånting. Inte ekonomin. Inte kröken. Fast emellanåt kunde han också vara en jäkla schyst kille.
- Men man kunde aldrig skämta med Christer, särskilt inte över några öl. Då kunde vad som helst hända " till och med en kniv.
På samhällets skuggsida var Christer Pettersson en kändis.
Han kallades ömsom Greven, ömsom Kutar"n.
Kutar"n för hans sätt att skaffa sig sprit utan att betala.
Receptet var enkelt.
In på Systembolaget, beställa en flaska sprit och så, när väl expediten ställt fram den, komplettera med ett sällsynt årgångsvin som garanterat skulle stå långt in bland hyllorna. Och vips var Pettersson, alias Kutar"n, ute genom dörren och borta.
Men från Greven och Kutar"n till statsministermördare med en Magnum i handen är steget långt.
På samhällets skuggsida var Christer Pettersson känd och fruktad för att han alltid bar kniv eller bajonett, aldrig skjutvapen.
Och för att han så ofta använde sig av kniven.
I en av otaliga polisutredningar står det svart på vitt:
"Det är mer eller mindre känt att CP skaffar sig narkotika genom att knivhugga personen och sedan ta knarket från vederbörande. Ofta kommer CP fram till någon och frågar om han kan köpa narkotika. Svarar vidkommande ja till detta har det hänt att kniven huggits i vederbörande som sedan rånats på vad som funnits av knark."
Så såg Christer Petterssons liv ut i februari 1986.
En enda ond spiral av snatterier, stölder, misshandel och narkotikaförsäljning i kombination med det egna sprit- och narkotikamissbruket.
Den 28 februari har Olof och Lisbet Palme varit på bio på Sveavägen. De bestämmer sig för att promenera hem till Gamla stan i kvällsmörkret. Inga livvakter finns vid deras sida.
Två skott ekar.
Sveriges statsminister faller till marken, dödligt sårad.
Polisutredningen präglas av kaos. Först den 14 december 1988, nästan två år och tio månader efter mordet, knackar fyra poliser på hemma hos Christer Pettersson i ungkarlslyan i Rotebro.
Några timmar senare trycks hans namn i tidningar över hela världen.
Lisbet Palme pekar ut honom som den skyldige efter att ha sett en videoupptagning med ett antal män på led, inklusive Christer Pettersson.
Själv nekar han.
Och inget mordvapen påträffas.
Polisens utredare konstaterar också att Christer Pettersson under de två veckorna närmast efter Palmemordet hann skriva avskedshälsningar i fyra olika kondoleansböcker, bland annat i Sollentuna och Rotebro.
Resten är juridiska milstolpar i den svenska nutidshistorien.
29 maj 1989: Christer Pettersson åtalas för mordet på Sveriges statsminister. Knappt två månader senare döms han i tingsrätten till livstids fängelse för mordet.
2 november 1989: En enig Svea hovrätt friar Christer Pettersson eftersom bevisningen anses för svag.
1998: Högsta domstolen avslår riksåklagarens resningsansökan om att åtalet skulle återupptas.
Redan innan hovrättens beslut hade Christer Pettersson fått lämna häktet.
Han firade med en spritfest - två flaskor Baileys och en flaska Explorer, en mix som i folkmun snabbt fick benämningen "rotebroare".
Men Christer Petterssons nya liv blev som det gamla. Flera misshandelsfall, mest kvinnor, nya fängelsedomar, sprit och knark.
Däremellan, för att dryga ut det statliga skadeståndet på 300 000 kronor, allehanda tv-jippon och "tala ut-intervjuer".
- Det kan ha varit jag, medgav han i en.
Lösningen kom inte närmare för det.
Den sista tiden blev lugnare.
Christer Petterssons alla år av missbruk hann i kapp honom.
Ett sista livslyft hann han bara njuta av ett drygt halvår - att han fick en egen liten och anständig lägenhet på ett familjehotell i Bromma.
Om Christer Pettersson bar på en hemlighet, tar han den nu med sig i graven.
Christer Petterssons liv - år för år
Leif-Åke Josefsson