Kvicktänkt och slagfärdig styrde han med fast hand och järnvilja

Lite barsk men nästan alltid vänlig. Åtminstone mot dem han gillade.

Han hann få uppleva dotterns ­utnämning till minister.

Själv var Göran Johansson i första hand göteborgare, i andra hand ­socialdemokrat.

Och han trivdes aldrig i Stockholm.

I stugan i Hålanda utanför Göteborg hade Göran Johansson en verkstad med maskiner och verktyg. Dit drog han sig tillbaka när han var ­ledig, för att jobba med händerna.

Hans mamma arbetade som ­städerska på SKF, pappan var vaktmästare. Familjen bodde i Gärdsås, mellan stadsdelarna Kortedala och Bergsjön i nordost. Med cykel­avstånd till SKF, i folkmun kallat ­Kulan.

Göran Johansson gick i folkskolan tills han var 15, som de allra flesta i hans generation. Sen fortsatte han i SKF:s verkstadsskola fyra år. Där utbildade han sig till reparatör.

På Kulan inledde Göran Johansson sin fackliga karriär. Först som ordförande i verkstadsklubben, 26 år ­gammal. Sen blev han arbetstagar­representant i bolagets styrelse, ett uppdrag han lämnade först 2008.

Göran Johansson var i första hand göteborgare, i andra social­demokrat. Han sa alltid vad han tyckte och tog konsekvenserna. Därför ­avgick han med buller och bång ur socialdemokraternas arbetsutskott 2005 - i protest mot nedläggningen av ett regemente.

I kommunpolitiken debuterade ­Göran Johansson redan 1971. Då tog han plats i kommunfullmäktige för S. Sen tog han en paus. Och återkom 1982. Sex år senare accepterade han att kandi­dera till posten som kommunstyrelsens ordförande.

Resten är - som man säger - historia.

Med fast hand och järnvilja ledde Göran Johansson Göteborg åren 1988-1991 och 1994-2009.

Kvicktänkt och slagfärdig, han sopade banan med meningsmotståndarna i kommunstyrelse och fullmäktige. Han ­hade visionen och brann för sina idéer. En och annan tjänsteman fick sig en avhyvling och bröt ihop. Partikollegor valde (?) att lämna.

Från facket på ­Kulan plockade Göran ­Johansson med sig ett, för kommunal­politiken, ovant sätt att arbeta. Diskussionerna fördes i slutna rum. Ett handslag räckte för att bekräfta en överenskommelse. Formalia var bara ett nödvändigt ont.

Göran Johansson var helt enkelt en ”jävel på att bestämma”.

Dessutom var han lätt att få tag i för en reporter som ville ha en kommentar, nästan oavsett vad klockan var. Samtidigt var han känslig för kritik och kunde ta ­illa vid sig av medias bevakning.

Det enda han inte ville tala om var sin privata sfär. Hustrun Elisabeth beskrivs av de som träffat henne som ”förtjusande och lättpratad”. Paret bodde i en HSB-fyra i Kortedala. Och så hade de stugan i Hålanda förstås. Ett av få tillfällen hon dök upp i offentligheten var när Göteborgs­operan invigdes.

Sonen arbetar i Göteborg. ­Göran Johansson hoppades på dottern Anna i politiken. I dag är hon infrastrukturminister i nya regeringen - det hann han få uppleva.

I dag svävar Göran Johanssons ande över tre landmärken i ­staden: Göteborgsoperan, ­Göta­tunneln och nya Gamla ­Ullevi.

- Tänk om man skulle lyssna på alla opinioner. Då hade ingenting hänt i den här staden, sa Göran Johansson till Göteborgs-Posten i augusti 2006.