Facit av arabiska våren: Fyra tyranner borta på mindre än ett år
Men en fallen diktator innebär inte demokrati
Den arabiska folkresningen har nått halvtid.
På ett knappt år har fyra ledare försvunnit och minst en till hänger löst.
Men det är fortfarande långt kvar till slutsignalen och matcherna ser väldigt olika ut.
Om någon sagt i början av året att några av arabvärldens mångåriga envåldshärskare skulle bita i gräset hade de flest sett det som en ouppnålig dröm.
Nu när det faktiskt hänt är många missnöjda över att frihetsvågen inte rullar fram snabbare eller till och med stannat upp. Tålamod är ingen överskottsvara i dagens digitala värld. Ändå har det hänt mer i arabvärlden sedan årsskiftet än under de senaste tre decennierna.
Senaste offret
Jemens president Ali Abdullah Saleh är det senaste offret för folkresningen. I utbyte mot full immunitet har han gått med på att lämna makten. Han blir den fjärde arabledaren som försvinner.
Tunisiens Ben Ali kastade in handduken nästan direkt och satte sig på ett plan till Saudiarabien tillsammans med sin familj.
Hosni Mubarak vägrade lämna landet och står nu inför rätta för bland annat mord på demonstranter.
Moammar Gaddafi slogs till sista blodsdroppen. Han avrättades av rebellerna som grep honom.
Fyra ledare och fyra väldigt olika sätt att lämna makten.
Tagna på sängen
Olika är också förutsättningarna för revolutionen. I Syrien och Bahrain finns starka etniska motsättningar. I Jordanien och Marocko åtnjuter regenterna ett visst folkligt stöd mitt i missnöjet med bristen på jobb och frihet.
I början verkade många av diktatorerna tagna på sängen av styrkan i folkresningarna. Efter Tunisien och Egypten lärde de sig att om de inte ville fly eller riskera att ställas inför rätta var den enda taktiken att slå tillbaka med massivt våld. Främsta exemplet på det är Syrien.
Där använder armén allt från stridsvagnar till krypskyttar för att döda upprorsmakare och skrämma befolkningen till underkastelse. Ryssland och Kina blockerar i FN alla försök till internationellt ingripande.
De flesta är övertygade om att al-Assad blir näste man att falla från tronen. Vissa ser i det som händer nu de sista dödsryckningarna. Men ingen kan säga om det handlar om veckor, månader eller till och med år innan han är borta.
Privilegier
Att en diktator försvinner innebär inte att vägen mot demokrati ligger öppen. I Egypten har en andra revolution inletts eftersom militären verkar ovillig att ge upp makten och sina privilegier. Samma militärer som tidigare höll Mubarak om ryggen. Allt revolutionen lyckades med var att hugga av diktaturens ena hand. Resten av kroppen stretar emot i högsta grad.
Militären har dragit åt tumskruvarna mot journalister och oppositionella. De under Mubarak så hatade militärtribunalerna mot civila har intensifierats. Över 12 000 sedan tyrannen försvann.
Långt ifrån alla vill låta folkviljan styra. Den arabiska våren är för många lika mycket hot som möjlighet.